dockanmin.blogg.se

Jag blir en dålig människa när jag är hos svärmor. Varje dag vi är här går jag runt med dåligt samvete över att jag är sur, tvär och på mitt sämsta humör. Det är inte kul att känna sej som en dålig människa hela dagarna, men jag försöker släppa det nu. Japp jag blir sån här, japp det är skittrist, men jag kämpar varje dag med att va så trevlig jag kan

Igår va lite bättre och förhoppningsvis blir det bättre och bättre för varje dag. Men det tar emot i min själ. Det som stör mej mest är att hon inte respekterar min åsikt med lilla dockan. Hon insisterar på att svara i telefon medan hon fortfarande bär barnet, fastän jag bett henne sätta ner henne åtskilliga gånger. Jag får inte ens chans att förklara varför jag vill det, hon bara avbryter mej med "ja ja" eller "jo men det är väl självklart" fast sen gör hon ändå inte så.

Min svägerska var här igår och svarade också i telefon när hon bar dockan - inga problem! Vant placerade hon henne på höften och bar med en arm. Svärmor krånglar och bökar och till slut hamnar dockan i nåt slags enarmsfattning som hon håller på att ramla ur, usch..!
Är man van att bära så är ju en sån sak inga problem, men det är inte svärmor så lägg ner henne på golvet då! Det tar en sekund men nej, allt är så jäkla stressigt jämnt!

Jag vet att hon är sån med allt. Lämnar vi henne och jag uttryckligen ber henne göra saker på ett visst sätt så vet jag att hon kommer säga "ja då" sen gör hon ändå som hon vill. Så har hon alltid gjort med Hårdrockarns syskonbarn, mamman ber henne ge alvedon om febern går upp "jadå självklart" men nejdå, det gör hon inte alls, för svärmor tror fortfarande barnet hellre ska svettas ut det. Jag vet inte ens vad som är rätt eller fel där, men jag vet att jag vill att den som passar mitt barn gör som jag skulle göra.

Det är respektlöst mot mej som förälder, det kan dessutom bli farligt om hon inte ens vill höra varför vi gör på ett visst sätt.

Nu tar jag nog lite julledigt här, jag kanske lägger upp några bilder men har ingen ambition att skriva mer förrän vi är tillbaka hemma,

Idag har varit en sjukt trevlig dag. Fan va fint det är att umgås med trevliga människor som idag på jobblunch/julbord, komma hem till underbar bebis å sambo, och sen få oväntat besök av en gemensam kompis till oss som liksom mest dök in och delade en flaska vin eller två fram till midnatt.
Fler dagar och kvällar av spontanhäng önskar jag till det nya året!

Tilt. Overload. Kaputt.

Hjärnan går på högvarv efter stressig dag med för många intryck och konflikter.

Jag har haft noll tid till reflektion, och det betalas nu i sängen. Koppla av, koppla ner, reflektera, sudda ut, plocka bort.

"Borde gjort så" "varför sa jag så?" Över vardagliga händelser och möten analyserar jag mitt eget beteende.
Ja, lite så där allmän nedklankning på mej själv utan anledning före drömmarna så sover man väl gott, eller? Näe!
Nu ska den cirkeln brytas.

- Jag har gjort mitt bästa idag.
- Jag kanske inte gjorde allt rätt, sa allt rätt, men ingen är perfekt.
- och om jag sa nåt fel så minns jag de mest för alla andra har fullt upp med att tänka på sitt eget beteende.

Jag är bara jag, och jag är bra!
Imorrn ska jag bli ännu bättre!

Nu ska jag sova med ro i hjärtat

Ikväll har jag en olustkänsla i magen. När jag har en sån brukar jag alltid försöka bena ut var den kommer ifrån innan jag försöker somna, för när man sätter fingret på det försvinner den oftast.

Jag undrar om det har att göra med att jag börjat återuppta kontakten med dn gammal vän som jag sa upp kontakten med under graviditeten?
Vi blir ju alla olika när vi är gravida, lite knäppa och konstiga, och jag fick ju mitt socialt. Störde mej på allt och alla och började verkligen gallra när det gällde vilka jag ville ha kontakt med. Jag tror det var en rent revirskyddande reaktion. De som inte tyckte som jag i barnuppfostran, de som överlag hade för mycket åsikter om mej, eller de som inte behandlar barn på ett respektfullt sätt ville jag helt enkelt inte ha för nära.

Detta gjorde att min närmsta barndomsvän fick stryka på foten. Men nu har ju som sagt lite kontakt igen. Hon och jag är lika på många sätt, hon representerar allt som jag har varit - men mycket av det är sånt som jag nu vill bort ifrån. Negativitet, passivitet, gnäll och "bitchighet", ja jag har verkligen varit där - men jag vill inte va den personen längre. Jag får ofta jobba hårdare för att va positiv än att va negativ, för det sistnämnda ligger mej kanske närmre. Jag tvingar mej själv att bryta mina negativa tankebanor och att peppa mej själv.
"Jag kan inte" måste bli "Jo jag kan visst!" För det är förebilden jag vill va för min dotter. "Jag är rädd" måste bli "Jag vågar".

För många negativa människor runt omkring mej drar lätt med mej i tänket, detta försökte jag förklara för min barndomsvän när jag var gravid. Det gick inte alls hem och slutade med att vi bröt.
Nu är frågan, vill jag släppa in henne igen? Visst, vi har väldigt kul när vi är på det humöret. Men hon är en negativ kraft, och hon har en väldigt tråkig attityd mot barn, en attityd som går ut på att tjata, gnälla och klaga innan barnen ens gjort något fel.
Tänk om man kunde haft en relation bara med de bra sidorna, men det går ju tyvärr inte.

Upptäcker mej själv med att sitta och googla "förlossningsdatum" för kommande bebisar haha...
Jag antar att tanken på att försöka bli gravid igen om ett drygt halvår har börjat sjunka in.

Innan dockan kom till satt jag ofta och googlade "när kommer barnet om jag blir gravid då eller då", efter förlossningen med henne har en till graviditet känts väldigt avlägset i tanken. Nästan främmande och omöjlig! Men nu upptäckte jag mej själv googla det här, och det kanske betyder att jag mentalt börjar bli mottaglig för tanken.

Jag och Hårdrockarn har en önskan om att få syskon ganska tätt, det här är ju en högst individuell sak där alla tycker olika och det inte finns nåt fel eller rätt, och man kan i slutändan bara önska - om man blir gravid eller inte kan man ju inte bestämma över. Men jag har känt mej stressad över försäkringskassans 2 1/2 års spärr, jag vill hinna med den eftersom jag inte har nåt heltidsjobb nu.

Usch jag ser inte fram emot graviditet eller förlossning, därför är det bra att jag mentalt börjar smälta tanken.
Det är trots allt minst ett halvår tills vi ens ska börja försöka, kanske t.om ett år. Så tid finns än till att kanske t.om bli sugen på det.

Det är en sjukt trött mamma som vaknat idag. Jag kunde bara inte somna igårkväll, tittade först på tv nån timme och låg sen och läste hur länge som helst.
Till slut tvingade jag mej själv att släcka lampan och försöka, då gick det tack och lov.
Sen var vi upp nån gång i natt och sög snor eftersom lillan inte kunde andas, men nu är jag helt väck! Jag hade tänkt åka in till stan nu på förmiddan, för jag ska in till jobbet i eftermiddag. Men jag orkar inte!
Det är tråkigt när man är för trött, orkar liksom inte leka nåt med lillan utan försöker hela tiden ge henne saker som hon själv kan leka med haha.. Tur att hon inte godkänner det hur som helst annars hade hon fått ligga helt själv idag...

Japp i år har jag då tagit mej vatten över huvudet genom att romantisera julen. Vilka traditioner vill jag införa, vilka traditioner vill jag ge dockan i hennes uppväxt?

Min familj är väldigt traditionsbunden. Jag har älskat det! Och bara önskat mer! Nu vill jag utforma min drömjul för mina barn, och i den ingår pyssel, mycket pyssel!
Men - då hade jag inte räknat med influensa haha!
Nu känns mitt projekt lite ambitiöst och stressigt. Meeen, jag ska inte backa ur, för jag älskar att pyssla!

Mitt första och största projekt är att göra så mycket som möjligt av julgranspyntet själv! Kommer det blir snyggt? Vem vet, men jag ska prova!
Tänk vilken rolig tradition att få med barnen på framöver!

Steg ett: popcorngirlang

- poppa popcorn!
- en skål till pyntet och en liten till snacks ;)
- nål och tråd. Stor nål är bra!
- sätt på en bra film
- börja trä!
- vissa popcorn har färdiga hål, braaaa!

Well, ett par nålstick senare, och ett avsnitt "Nip/Tuck" och ca tre meter girlang är klart. Tadaa!
Imorrnkväll fortsätter jag nåla popcorn!

Tack för de peppande kommentarerna på gårdagens inlägg. Jag är visst inte så hemsk ändå utan mest mänsklig. :)

Idag har vi en fin dag. Sov till åtta och klockan nio slår det mej att öppna f.skolan har sångstund tio och de är värsta hitler med att man kommer i tid, annars får man inte komma in (!), så då var det bara att göra oss iordning och pallra oss iväg.

På plats var där en till liten flicka som hade samma namn som dockan, lite kul! Jättesöt tjej med mörk hy och stort svart hår, och även om man såklart helst ser att namnet förblir hyffsat ovanligt så har man ju inte patent på det, vilket den mamman nog önskat. När jag hör att de har samma namn säger jag nåt i stil med
"Åh, heter de samma sak! Va kul, ja det kommer väl tillbaka nu!" I rent typ artighets/trevlighetssyfte, även kallat hyffs och sunt förnuft. Men den mamman var så otrevlig och kort tillbaka och snäste typ av oss.
Detta känns som ett sånt typiskt Stockholmsfenomen, ingen vill lära känna nån annan om man inte måste, och man är inte trevlig om man inte får betalt eller det gynnar en själv.
Det är när sånt inträffar som jag bara känner: nä, vi flyttar härifrån!

Efter sångstunden däckade dockan i vagnen och det blev en rejäl vinterpromenad. Nu känns resten av dagen helt överkomlig! Man behöver liksom en aktivitet eller två för att palla med att sitta inne sen.

Ikväll, och hela veckans kvällar, gigar Hårdrockarn så vi är själva, MEN: svärmor är i stan!!! Fick jag nyss veta,
Hon vill mer än gärna umgås och hjälpa till, GAH!!
Hilfe!

Jag har varit så jävla dålig att jag inte orkat uppdatera, legat i influensa. Men nu mår jag bättre :)

Snön ligger vit och vintern har börjat. Jag känner mej som en ganska dålig mamma idag, röt till på skarpen mot lilla dockan innan, sa ett ordentligt klassiskt "Nu räcker det!!"
Lillan blev lite ledsen och jag fick direkt dåligt samvete. Får man bli arg på en bebis? En ärlig fråga så kommentera gärna för jag vet faktiskt inte..

Hon är alltid så himla missnöjd nuförtiden, jag vet inte varför men så länge hon inte blir buren eller själv får gåträna, dvs jag håller henne och hon stapplar fram, så har hon ett enormt stressande konstant gnällande ljud, lite mitt emellan "jag bajsar" och "jag gråter". Visst jag är tacksam att hon inte haft kolik eller har nån sjukdom, och jag älskar henne högst!! Men det blir ändå frustrerande att höra det där ljudet kooonstant. Jag märker när jag träffar andra barn i samma ålder att hon är rätt unik i sitt konstanta missnöje haha. Vissa barn har ju enormt temperament, andra är högljudda, vissa verkar konstant nöjda, andra sträcker sej efter allt och inget.
Dockan är den mest underbara söta lilla älsklingen men fan va hon är missnöjd ofta! Det är inte menat som något negativt påhopp på mitt barn, mest bara ett konstaterande - ja hon är missnöjd ofta, vad kan jag göra? Jag kan ju inte alltid bära, jag kan inte alltid leka. Men hon nöjer sej inte med att sitta i knäet eller ligga bredvid med en leksak, det är bara de två gå-momenten som hjälper. Gå själv, eller mamma-gå och bär.

Dagar som denna, när jag fortfarande inte är frisk nog att gå till öppna förskolan eller träffa nån annan mamma blir det grymt frustrerande så till slut röt jag till, som om det skulle hjälpa? Eller jo, det hjälpte, för efter det blev jag en bättre mamma. Jag fick ut lite frustration och jag backade och insåg att jag måste underhålla, underhålla, umgås och underhålla. Bebisen blev nöjd och glad och jag blev lugn av härliga gurgelljud och skratt. Men ska det verkligen behövas?

Suck! Jag måste nog bli en bättre mamma, mer tålamod och mer lek, skoj, bus..

Och dopet då, och svärmor då?
DET GICK BRAAA!!! Hahaha, kanske var denna bloggen lösningen ändå för sen den startades har jag börjat irritera mej mindre ;).
Det kan också ha att göra med att jag i samma stund bloggen startades drog ur hemtelefonen för att jag va så trött på kärringen. Så nu slipper jag prata med henne varje dag. Såååå skönt :) det är ju hemskt att man ska behöva dra ur sin hemtelefon men alla medel är tillåtna i krig och kärlek

Jag hoppas må bra nog imorgon för att lyckas julpynta lite, jag har inte fått upp gardiner eller stakar än, men snart kommer bilder, och i kylen väntar den här