Den dåliga modern
Idag fick ambulansen komma hit.
Hade jag varit en erfaren trebarnsmor hade jag nog inte fått sån panik. Men som relativt nybliven spädbarnsmor fick jag total panik när Dockan står och håller sej i soffbordet, tappar taget, faller handlöst bakåt och KLONK hörs när huvud möter parkett.
Jag tar upp henne och hon gråter tills hon kräks upp slem och blir sedan likblek och apatisk i mina armar.
Jag satt bredvid henne när hon stod, men en sekunds tappat fokus från min sida och jag hann inte fånga henne. Hon står ju upp så ofta nu att jag liksom har tappat den där första försiktighetsåtgärden med kuddar, filtar och alltid redo. Jag fick ett sms och sneglade på telefonen och det räckte såklart för att tappa fokus. Fan va illa jag känner mej!!
När jag pratar med SOS börjar hon så smått piggna till, hon var ju aldrig medvetslös utan bara "slö", och varken jag eller sköterskan tycker att de behöver skicka ambulans allt eftersom dockan blir mer kontaktbar. Men efter att sköterskan kollat med läkare bestäms det att de ska skicka en i alla fall, fast inte akut, som rutinåtgärd när det är ett barn knappt över halvåret som slagit i huvudet.
Sedan får jag prata med läkaren som säger att om hon tuppar av eller börja kräkas ska jag ringa igen medan jag väntar.
När jag går här hemma och väntar och dockan fortfarande är väldigt blek och inte riktigt sej själv får jag emellanåt såna panikångestattacker över bilderna jag målar upp med hjärnblödningar och liknande att JAG nästan börjar kräka, det svartnar framför MINA ögon. Så det slutar med att jag får sätta mej på hallgolvet och låsa upp lägenhetsdörren, så ifall JAG svimmar så kommer de hitta oss... Så där sitter vi i typ 45 minuter i väntan på ambulans.
Till slut kommer i alla fall ambulanspersonalen och då är ju Dockan i stort sett återställd, pigg och glad, och de enda restriktioner jag får är att kolla henne lite under dagen och åka in om hon inte verkar må bra. Detta leder ju naturligtvis till att jag nu ligger bredvid henne när hon sover förmiddag, för jag vågar inte lämna henne..
Bli ingen lintott!!!
Ja ytterligare en svärmorshelg har förflutit. Hårdrockarn gav mej beröm för att jag uppfört mej!
Ja jag sa ifrån när det behövdes och de största konflikterna reddes ut.
Men nog är hon speciell min svärmor.
Jag hade ju tjatat och upprepat att det var viktigt för mej att hon är här i god tid inför passningen på kvällen så dockan inte blir allt för förvånad. Och så de hinner bygga upp en grund.
"Ja då", och "självklart är jag det"
Sen när hon väl kommer hit på förmiddagen samma dag så kommer det ju självklart fram nån liten sidoplan som hon inte berättat om.
"Ja sen lovade jag att hämta "kusinen" i skolan kl 14"
...skolan som ligger på andra sidan stan, tar ca 1,5 timmar att bara resa fram och tillbaka. Hmm ungefär där blev jag såklart lite sur eftersom jag tjatat om att jag vill att hon är här hela dan när dockan inte träffat henne sedan jul. När det sen visar sej att hon har tänkt ta med kusinen hit och att hon ska va här fram till jag och hårdrockarn drar iväg på gig så känner mitt stressade modershjärta STOPP!
Egentligen är detta såklart inget stort problem, visst kunde väl kusinen fått vara här även om det kanske inte är optimalt när vi ska iväg på kvällen och svärmor helt plötsligt har två barn att ta hand om när vår lilla tjej är ledsen och undrar var mamma och pappa är. Men det som stör mej, som vanligt, är att svärmor så jävla myndigt bara bestämmer saker utan att informera om det. Hon gör alltid så! Som nånslags jävla övermoder, bestämmer planer utan att informera de inblandade och tror att alla sedan ska köpa hennes plan "för det är ju redan bestämt".
Så för en gångs skull satte jag mej på tvären istället för att bara gå iväg och tjura som jag brukar.
Så där drar jag i bromsen och säger att detta inte känns ok för mej, och att jag önskat att svärmor berättat detta tidigare
"Vad hade det gjort för skillnad?" Frågar hon då, ja skillnaden hade varit att jag slipper framstå som en bitch inför min sambos bror och dennes fru när du ringer samma dag och säger att jag inte går med på din passningsplan.
Men så blev det, hon fick ringa dit och säga att det inte funkade, hon fick fortfarande åka och hämta kusinen men istället lämna kusinen på pappans jobb (!)....
Det var nog lagom populärt och nu hoppas jag att hon nånstans tar in att det inte känns ok för mej med hennes huxflux-planer som påverkar alla i omgivningen.
Dagen efter bakade vi en tårta, och jag sa att om hon vill kan hon ju bjuda in samma kusin med föräldrar på fika, så får vi ses lite då, om de kan och vill komma hit.
Då fångar jag henne mitt i manipulationen, för när hon ringer säger hon i telefonen:
"Vad ska ni göra idag då?....Jaha, ni ska inte göra något särskilt? Då kommer ni hit på tårta klockan 15!"
(!)... Precis så gö hon ofta med min sambo också, ringer och domderar en färdig plan. Så då sa jag till henne:
"Men svärmor, så kan du ju inte säga!"
"Vadå?" frågar hon oskyldigt med stora ögon och ett leende
"Ja du kan ju inte först fråga vad de ska hitta på, och sen när de säger att de inte ska göra nåt särskilt bara domdera att de ska komma hit på tårta! Då får de ju ingen chans att säga nej om de kanske egentligen bara ville va hemma och ta det lugnt." Det är trots allt en resa på 45 minuter enkel väg...
"Va!? Varför kan man inte göra så? Så gör jag alltid!" säger hon och försöker se lika oskyldig ut, fast jag veeeeet att hon vet exakt vad hon gör och varför hon gör det..
Min lilla manipulativa svärmor.
Hon håller på och tjatar konstant nu om att dockan ska bli en lintott till sommaren, bara för att Hårdrockarn var det.
"Ja nu blir det ljusare, det ser jag det." säger hon hela tiden, och när jag säger att vi väl får se vad som händer med håret, för jag tror inte det kommer bli kritvitt så säger hon:
"Jo fast jag har då haft flera barn, och jag ser när det blir en lintott!"
.....så nu håller jag tummarna för att dockans hår förblir halvblondt i sommar och inte jätteljust, då ska tant få äta opp hihi
She'll be comin round the mountain when she comes
Så är Hårdrockarn på hårdrocksgig i utomlandet och jag och dockan är själva igen. Visserligen bara ett par dar.
Inatt kommer han hem och imorrn kommer svärmor och ska barnvakta.
Jag känner redan för att slänga ut henne genom fönstret men försöker andas lugnt.
I julas var hon superdryg ned att hela tiden säga emot mej. Sa jag att jag tyckte nåt så sa hon genast att hon tyckte motsatsen, enbart för att liksom sätta ner foten på nåt sätt.
Ja det är sorgligt och synd, för jag försöker verkligen möta henne vänligt, men när det blir så blir man ju jätteirriterad.
Jag har ju förresten haft lite svårt med inredningen här hemma, inte riktigt vetat hyr jag vill ha det - och tittar man i tidningar och annonser är det ju så stelt så man vill kräkas!
Men en kompis kompis har lagt ut sin lägenhet på hemnet, och jag va inne och kollade.
Det här tror jag är min stil! Här skulle jag känner mej hemma! Ganska stilrent, inte för mycket färg, samtidigt levande och inbott. Lite gammeldagst och mysigt!
Dock kommer jag aaaaldrig få det så för då skulle jag behöva köpa allt nytt. Men om vi nån gång skaffar hus så kanske!
Och lite svärmorshat
Här kommer ett ytterligare inlägg idag med helt fokus på svärmor.
På fredag kommer hon hit och barnvaktar över helgen och jag är redan irriterad. I jul var hon t.om lite otrevlig mot mej, gah!!
I alla fall, sist hon var här lyckades hon som vanligt irritera mej innan hon kom in i lägenheten - två gånger!
Jag och Hårdrockarn har fortf inte skaffat en "knacka, bebis sover"-skylt, men det är ju rätt smart så folk inte plingar på. Svärmor ringde ju såklart på och även om dockan inte vaknade sa jag ändå till henne när hon skulle gå at hon gärna får knacka när hon kommer nästföljande dag. Som vanligt kommer ett "jaja jamen självklart!" Innan jag ens fått avsluta meningen - som om jag sagt åt henne om något hon redan gjort "rätt".
Dagen efter ringer det på Hårdrockarns telefon, då är det svärmor som säger "jag står här ute i trappen, men jag vågar inte ringa på för M sa att jag inte fick det och ni hör ju inte när jag knackar"......!!
- jag kan sväääära på att hon inte knackat! Vi har aldrig missat en knackning förr, varför skulle vi gjort det nu? Vi hade ingen musik igång eller nåt så det hela var bara mycket märkligt.
Så istället för att 1, knacka igen, 2, känna på handtaget, 3, ringa på, ringer hon på mobilen och spelar nåt slags offer
Måste skriva av mej
Gah! Nu har det hänt, tusen saker i huvudet jag vill skriva om och bara ett inlägg!
detta kommer bli allt för långt om inte dockan vaknar snart.
Rubriker:
- But out off it
- Cancerskräcken
- Jobb
But out off it!!
Fan va trött jag blir på besserwissrar som kritiserar mitt sätt och mina val på uppfostring. Jag förstår att alla har olika uppfostringsstilar och uppfostringsmetoder, jag håller inte med om alla och vissa tycker jag rent ut sagt är fel! Men så länge barnet inte uppenbart tar skada av det så är det ju faktiskt inte min ensak att lägga mej i. Det som är lite komiskt är att de som tydligt lägger sej i och kommer med vassa pekpinnar och dömande ord - det är dem vars uppfostringsmetoder jag själv tycker är helt uppåt väggarna! Kanske skulle de t.o.m själva tycka det om de såg sej själva med utomståendes ögon, men nu gör dem inte det och är därför både dåliga föräldrar och dömande vänner. Jag blir så irriterad!
Ovälkomna råd är oftast just precis det, ovälkomna. Ibland är de dock jättevälkomna så fortsätt kom med era råd så länge de inte dömer tycker jag.
Nu vaknade dockan..
--
Ammat och somnat igen.
Cancerskräcken
Jag är domedagsprofet. jag är hypokondrisk. Jag har bacillskräck.
Detta är egenskaper jag besitter, de är t.o.m del i min personlighet. Jag är en lätt neurotisk, försiktig och rädd person när det handlar om faror och sjukdomar. Jag tror att vi är många med mej men eftersom detta knappast är egenskaper som anses värdefulla i vårt samhälle idag skäms många över att prata om sina rädslor. När jag pratade med min mor sist blev hon väldigt förvånad över att höra att jag och mina kompisar till och från har total dödsskräck, dödsångest och är inbillningssjuka med både hiv och cancer. Hon tyckte det var konstigt "Ni som är så unga och friska". Men jag tror detta fenomen av allmän hypokondri också är en reaktion på media. Sjukhusserier, olycksserier, våldtäcktsserier, den dog hit den dog dit. Vi matas så fulla av sjukdomar och elände att det blir vardag och något väldigt vädligt troligt. Det faktum att väldigt få i min omgivning har eller har haft cancer får sällan komma till tals i min kropp. I min kropp maler den lilla rösten ofta om sjukdom. och det faktum att de få få människro jag känner som faktiskt har haft cancer, nästan allihop har dött av det är istället vad som hörs.
Igår fick jag totalpanik och satt och bölade hur länge som helst över ett blödande födelsemärke. jag vet att detta ska tas på allvar, och jag vet att jag borde sökt för det för länge sen, det är just det som ger mej extra ångest! Att jag sedan kommer på det på fredagkväll är ju bara rent oflyt. Hej vårdcentralen, jag kan ringa dej om två och ett halvt dygn!
Anledningen till att jag inte har sökt är nog främst att jag under graviditeten fick jättemånga små leverfläckar över hela kroppen, som en efter en ramlade av i duschen efter förlossningen. Jag blödde lite här och var under nån månads tid, och att ett "gammalt" födelsemärke också blödde då tog jag liksom inte riktigt på allvar. Nu inser jag att det har blött till och från i några månader. Nu inser jag att det är allvar. Nu får jag totalpanik och gråter över det faktum att jag inte kommer få lära känna min lilla dotter när hon växer upp, att jag inte kommer få hjälpa henne i de situationer då pappa inte kan, att jag inte kommer få uppfostra henne så som jag vill....
Insatsen är mycket högre när man fått barn, innan var det ju bara jag.
Det är säkert ingen fara, eller säkert kan jag inte säga för jag är arg på mej själv för att jag inte har sökt!! Det är allvarligt med blödande födelsemärken och jag borde ha sökt, men vi håller tummarna för att det inte är någon fara. andas... andas... andas.
Jobb
Ni som läste min förra blogg minns kanske inläggen om den jävla rektorn som inte ville ge mej en tjänst för att jag var gravid och så vidare. Well, jag fick ju till slut tjänsten (och nu tycker jag rätt så bra om rektorn;). Och igår var jag där på besök med Viola, alla var så glada att se mej, jag fick höra så mycket gott. Flera stycken sa "Jag har bara hört gott om dej från föräldrar och elever och det ska bli så kul när du kommer tillbaka". Fy så glad man blir då!
Att min tjänst dessutom kanske kan utökas med 10% till 40% innan jag ens kommer tillbaka är ju också fantastiskt. Däremot fick jag lite dåligt samvete över hur glada de var över att "äntligen få en fast person på denna plats där det varit så många vikarier",som nämndes högt på personalmötet. Kanske finns där en liten räv bakom rektorns öra i att påverka mitt beslut om fler graviditeter genom att ta upp det här med att tjänsten varit hattig med många vikarier, så kan det og vara, och visst lyckas det. För jag blir ju påverkad till att känna lite dåligt samvete vid tanken på att bli gravid igen inom kort tid efter att jag börjat jobba. Samtidigt måste ju folk få lov att skaffa barn, och då ser verkligheten ut så. Nåväl, vi får se, tiden får utvisa. Nu ska jag och min cancerskräck städa innan vi får besök.
Men det är faktiskt en bra grej med att vara småbarnsfamilj - man behöver inte städa "hej, kom in vi har småbarn", då är det heeelt ok att det ser ut som fan, take it or don't come!
