Min älskade tös!
Tiden går! Idag är en sån där dag då jag inser att dockan blivit stor. Vi förde ett långt samtal hon och jag. Hennes blå ögon tittade djupt in i mina medan hon med allvarlig min babblade sina meningar och sedan tystnade för att vänta på mitt svar. När jag svarat fortsatte hon att titta på mej lika intensivt, och så var det hennes tur att ge mej ett svar! "-Hödodeldödeldu" Älskade flicka!!
Svärmor
Nu satt hon och Hårdrockaren i köket och hennes mun går i ett, aldrig tyst, blablabla och så en gång till.
Så jag flyr in till vardagsrummet och sätter mej med datorn för jag behöver verkligen en timme i tystnad innan jag sticker iväg till jobbet för en avslutning. Då följer hon efter mej in dit, trots att jag säger att "jag sitter och jobbar lite här nu"
"Jaha, svarar hon och fortsätter mala på blablabla.
Då känner man ju sej rent otrevlig när jag då återigen känner att jag-måste-få-va-ifred!! Så jag säger lite fint igen att jag nog måste jobba lite, och går bort till mitt arbetsrum. Tant efter genom hallen (gaaah!!)
Nu lurade jag in henne och sambon i vardagsrummet och smet sedan in i köket och stängde dörren. ett par minuters tystnad! andaaaas
Att vänta med barn
Här kommer min uppriktiga åsikt. Du behöver inte hålla med.
Men om man vill ha barn, om man vetmed sej att det verkligen är något man vill i livet; VARFÖR väntar man då??!!?
Ok om du inte har en man i ditt liv som du vill ha barn med, men alltför ofta nuförtiden hör jag vänner och bekanta som väntar nästan som för väntandets skull!
Vi ska gifta oss, vi ska plugga klart, vi ska bo större, vi ska ha fast jobb, vi ska resa... "Ursäkterna" är många.
Men i slutändan hör jag än fler som inte kan när de väl försöker.
Igår träffade jag en gammal vän som nu är utredd, det är inget fel på henne, till hösten ska hennes man utredas. De har varit tillsammans i snart 7 år och försökt i minst 3 av dessa. det som talar för dem är att hon bara är 29. Tänk om hon varit 39..
Två av mina nära vänner är vanvettigt barnkära, båda lever i fasta förhållanden sen ett par år. Båda har pluggat färdigt. Båda blir 30 nästa år. Ingen av dem försöker än, för det är inte "läge". Hade det bara si eller så, får jag höra. Men det är inte si och det är inte så. Men klockan tickar...
Jag kan bara inte förstå att man tar det så för givet. Barn är en fantastisk gåva. Vill man ha dem kan det krävas tid, eller går det på första försöket, men det vet du inte innan.
En annan vän är 37... Vi pratade om barn en fång redan när hon var 33, då ville hon vänta för att bli färdig med plugg å jobb. Man, det hade hon.
Nu har de försökt ett år och inget har hänt.
Hur viktigt är barn för dej? Jag vågade inte vänta och det kommer jag aldrig ångra.
Älskade mamma
Idag kom vi hem till mamma och pappa. En oro infinner sej ganska snart för mamma har gått ner ganska mycket i vikt på kort tid..
Hon har haft problem med foten sedan i januari och får fasen ingen hjälp!
Nu äntligen har hon fått remiss till röntgen.
Jag hoppas så att det bara är oron över foten som gjort att hon minskat, men minst fem kilo har hon tappat sen jag såg henne senast.
Oron gnager, tänk om det är nåt mer, nåt allvarligt.
Att gå ner i vikt så utan att varken ha bantat eller motionerat mer än vanlig, snarare mindre känns aldrig som ett bra tecken. Jag tror hon är rätt orolig själv också, vi har pratat om det litegrann men jag vill ju inte heller bidra till att hon blir mer orolig men hon måste ju fasen få en bra läkare!!
:.....
