First Hotell
Här ska vi bo i helgen
First hotell i Västerås - mouahaa! Västerås kanske inte är en toppnotering vad gäller städer, men nu är ändå vår tanke att mest vara på hotellrummet och mysa och då spelar det ju ingen större roll.
Här får vi en svit uppe i skrapan med separat sovrum, vardagsrum och badrum med badkar.
Jag har läst lite blandat om hotellet, och jag har bott på något First Class hotell förr som varit ganska sunkigt, meeeen jag har aldrig bott i en svit, och oavsett hur hotellet ser ut så ska det bli så, så, så, så, sååååå mysigt!!!!!!!
Det tar ungefär en timme att köra dit för oss, så vi tänker att vi kör efter frukost på lördag, sen har vi en lugn och skön heldag, äter gott på kvällen och låser in oss på rummet när dockan somnar vid 18-19. Förhoppningsvis går hon med på att sova i sovrummet utan oss, det vet man ju aldrig, annars blir det kväll med bebis.
Vi behöver detta sååå mycket, och jag längtar!
Jag tänker köpa massa gott-gott! Goda desserter och lite vin, ost, frukt, choklad. vi kanske tar med vår dyra champagneflaska nu när vi ändå ska passa på. ååå jag längtar :D
Jag hoppas rummet lever upp till bilderna :)
Sen finns där bastu på 25:e vånngen som jag hoppas jag och Hårdrockarn ska kunna avnjuta på söndagmorgon innan vi checkar ut. Skit samma om man inte kan basta samtidigt, bara att få en halvtimme själv i värmen känns underbart <3
Måste skriva av mej
Gah! Nu har det hänt, tusen saker i huvudet jag vill skriva om och bara ett inlägg!
detta kommer bli allt för långt om inte dockan vaknar snart.
Rubriker:
- But out off it
- Cancerskräcken
- Jobb
But out off it!!
Fan va trött jag blir på besserwissrar som kritiserar mitt sätt och mina val på uppfostring. Jag förstår att alla har olika uppfostringsstilar och uppfostringsmetoder, jag håller inte med om alla och vissa tycker jag rent ut sagt är fel! Men så länge barnet inte uppenbart tar skada av det så är det ju faktiskt inte min ensak att lägga mej i. Det som är lite komiskt är att de som tydligt lägger sej i och kommer med vassa pekpinnar och dömande ord - det är dem vars uppfostringsmetoder jag själv tycker är helt uppåt väggarna! Kanske skulle de t.o.m själva tycka det om de såg sej själva med utomståendes ögon, men nu gör dem inte det och är därför både dåliga föräldrar och dömande vänner. Jag blir så irriterad!
Ovälkomna råd är oftast just precis det, ovälkomna. Ibland är de dock jättevälkomna så fortsätt kom med era råd så länge de inte dömer tycker jag.
Nu vaknade dockan..
--
Ammat och somnat igen.
Cancerskräcken
Jag är domedagsprofet. jag är hypokondrisk. Jag har bacillskräck.
Detta är egenskaper jag besitter, de är t.o.m del i min personlighet. Jag är en lätt neurotisk, försiktig och rädd person när det handlar om faror och sjukdomar. Jag tror att vi är många med mej men eftersom detta knappast är egenskaper som anses värdefulla i vårt samhälle idag skäms många över att prata om sina rädslor. När jag pratade med min mor sist blev hon väldigt förvånad över att höra att jag och mina kompisar till och från har total dödsskräck, dödsångest och är inbillningssjuka med både hiv och cancer. Hon tyckte det var konstigt "Ni som är så unga och friska". Men jag tror detta fenomen av allmän hypokondri också är en reaktion på media. Sjukhusserier, olycksserier, våldtäcktsserier, den dog hit den dog dit. Vi matas så fulla av sjukdomar och elände att det blir vardag och något väldigt vädligt troligt. Det faktum att väldigt få i min omgivning har eller har haft cancer får sällan komma till tals i min kropp. I min kropp maler den lilla rösten ofta om sjukdom. och det faktum att de få få människro jag känner som faktiskt har haft cancer, nästan allihop har dött av det är istället vad som hörs.
Igår fick jag totalpanik och satt och bölade hur länge som helst över ett blödande födelsemärke. jag vet att detta ska tas på allvar, och jag vet att jag borde sökt för det för länge sen, det är just det som ger mej extra ångest! Att jag sedan kommer på det på fredagkväll är ju bara rent oflyt. Hej vårdcentralen, jag kan ringa dej om två och ett halvt dygn!
Anledningen till att jag inte har sökt är nog främst att jag under graviditeten fick jättemånga små leverfläckar över hela kroppen, som en efter en ramlade av i duschen efter förlossningen. Jag blödde lite här och var under nån månads tid, och att ett "gammalt" födelsemärke också blödde då tog jag liksom inte riktigt på allvar. Nu inser jag att det har blött till och från i några månader. Nu inser jag att det är allvar. Nu får jag totalpanik och gråter över det faktum att jag inte kommer få lära känna min lilla dotter när hon växer upp, att jag inte kommer få hjälpa henne i de situationer då pappa inte kan, att jag inte kommer få uppfostra henne så som jag vill....
Insatsen är mycket högre när man fått barn, innan var det ju bara jag.
Det är säkert ingen fara, eller säkert kan jag inte säga för jag är arg på mej själv för att jag inte har sökt!! Det är allvarligt med blödande födelsemärken och jag borde ha sökt, men vi håller tummarna för att det inte är någon fara. andas... andas... andas.
Jobb
Ni som läste min förra blogg minns kanske inläggen om den jävla rektorn som inte ville ge mej en tjänst för att jag var gravid och så vidare. Well, jag fick ju till slut tjänsten (och nu tycker jag rätt så bra om rektorn;). Och igår var jag där på besök med Viola, alla var så glada att se mej, jag fick höra så mycket gott. Flera stycken sa "Jag har bara hört gott om dej från föräldrar och elever och det ska bli så kul när du kommer tillbaka". Fy så glad man blir då!
Att min tjänst dessutom kanske kan utökas med 10% till 40% innan jag ens kommer tillbaka är ju också fantastiskt. Däremot fick jag lite dåligt samvete över hur glada de var över att "äntligen få en fast person på denna plats där det varit så många vikarier",som nämndes högt på personalmötet. Kanske finns där en liten räv bakom rektorns öra i att påverka mitt beslut om fler graviditeter genom att ta upp det här med att tjänsten varit hattig med många vikarier, så kan det og vara, och visst lyckas det. För jag blir ju påverkad till att känna lite dåligt samvete vid tanken på att bli gravid igen inom kort tid efter att jag börjat jobba. Samtidigt måste ju folk få lov att skaffa barn, och då ser verkligheten ut så. Nåväl, vi får se, tiden får utvisa. Nu ska jag och min cancerskräck städa innan vi får besök.
Men det är faktiskt en bra grej med att vara småbarnsfamilj - man behöver inte städa "hej, kom in vi har småbarn", då är det heeelt ok att det ser ut som fan, take it or don't come!
tankar
Fan..
Idag började jag storgråta utanför ICA, och kunde knappt sluta. Anledningen var det ca 5 år gamla handikappade barnet, som låg i en liggvagn för stora barn, jämrande ordlös gråt kom ur munnen och ögonen gick sakta fram och tillbaka medan mammam kämpade för att lyckas få med sej både barnets stå-ställning, matvaror och postpaket.
Ett barn med någon slags skada, kanske en förlossningsskada, vad vet jag. Men återigen påmindes jag om hur skört det är, livet, barnen. Tårarna kommer bara nu när jag skriver om det.
När jag såg denna lilla pojken, och man ser att själen är fast där inne i den skadade, ofungerande kroppen..
Det ger mej sådan panik!
Jag har alltid haft oerhört svårt för gravt handikappade människor och framförallt barn. jag blir så överdrivet berörd och har oerhört lätt för att börja gråta. Ett medium jag gick till i tonåren förklarade att jag själv i ett tidigare liv varit gravt handikappad och vet hur det känns, om det är sant eller inte får man tycka och tänka vad man vill om, men min reaktion är ju betydligt starkare än vad som kan anses "normalt".
Jag har ingen rätt att döma, räkna ner värdet i hans liv. Det är inte min sorg, och vem är jag att säga att hans liv är olyckligt? Eller att mammans liv är olyckligt?
Men jag får sån ångest, jag känner en panik av tanken på att vara fast i kroppen och inte kunna uttrycka mej, varken med ord eller rörelser. Jag tycker så synd om detta barn! Att jag grät så tårarna bara rann innan jag ens tagit mej igenom kassan, folk tittade.
Jag blir också rädd för framtida förlossningar, tankar som - är det värt det när man har fått ett välskapt friskt barn?, dyker upp.
Samtidigt kan jag titta på mitt fina barn och känna - ja det är värt det.
Hemmagjort julgranspynt
Idag är det total snöstorm i Stockholm, man ser knappt ut!
Vi hade bestämt dejt med en i mammagruppen men det blir ju tyvärr inte av. Så vi får sitta inne och mysa istället, inte mej emot men det hade ju varit roligare om det var rent och städat inne.
Eller plock-städat är här, men rent är här definitivt inte! Jag minns inte ens när vi dammsög senast, men det blir så när jag ligger sjuk, för det är inte som att Hårdrockarn får för sej att självmant dra fram dammsugare och skurhink.
Jag kan tyvärr inte städa så mycket när jag är själv, plocka kan jag ju göra och det gör man ju hela tiden. Men dockan är livrädd för dammsugaren så då måste vi va två, en som stänger in sej med henne och en som dammsuger.
har jag förresten sagt att hon numera även är livrädd för duschen? det har gått superbra fram tills för nån vecka sen. Jag brukar sätta henne i sittern inne i badrummet och så får hon titta på, men nu har hon börjat stortjuta två gånger så fort duschen går igång, så nu är det en oduschad mamma här hemma..
Svärmor sitter idag på en buss hit från "norr", kanske inte så smart om du frågar mej, bilarna här ute kör i snigelfart, de stora vägarna är kanske bättre men fy att fastna i snömodd en sån här dag..!
Imorrn kommer hon iaf hit för att umgås och för att vi ska få en chans att storstäda inför jul, få upp gardiner och annat roligt som är enklast att göra när man är två! Så jag hoppas dockan inte skriker lika högt när hon ser svärmor som jag gör, för det vore skönt att bli avlastad och inte behöva trösta svärmor igen...
Jag känner hur jag spänner mej redan nu vid tanken på att hon kommer hit imorrn, gah, vad är det med mej?!
Jag är fortfarande så förbannad på henne bara!!
Anyway..
I måndags när jag åkter hem från jobbet stack jag inom pressbyrån och såg den här
Jag köper sällan tidningar sådär, jag läste en del graviditetstidningar när jag var gravid, och köpte en del inredningstidningar i början när allt man gjorde var att amma. Men "Mama" vet jag inte om jag nånsin köpt förrut, jag har heller inte hunnit läsa den än mer än att jag skumläste lite på väg hem, men - och här är lite skämsvarning, jag är så fascinerad av Carola, jag skulle vija bo i hennes huvud en dag! Denna kvinna är för mej ett sånt stort mysterium på alla sätt, jag förstår inte hur hon tänker och det fascinerar mej. Så jag köpte den.
Och i den fanns en artikel som gjorde mej lite förbannad (som vanligt) om orgasm vid förlossningen. Ja visst, det kan säkert en del få och jag säger bara Grattis! Kul för er!
det som gjorde mej förbannad var dock när jag läste "Alla kanske inte kan få orgasm vid en förlossning, men alla kan få uppleva njutning" I HELVETE HELLER!
Det fanns INGET njutbart med min förlossning! De drog ut mitt barn med sugklocka så jag sprack överallt - skulle det kunna bli mer njutbart? Njae, jag tror faktiskt inte det! Jag blev så provocerad av detta att jag funderar på att skriva en insändare. Jag är fan förlossningsrädd mer nu än nånsin! jag vet att jag vill ha fler barn, men jag har ju skräck inför att trycka ut dem - här kommer ju svärmor in igen för jag är livrädd efter att kossan berättat att hon drömt att vårt barn dör vid förlossningen - det ökar liksom på min rädsla! Ja jag vet, det var bara en dröm och jag ska inte ge hennes dröm sån kontroll över mej - men jag är ju vidskeplig, skrockfull och allt vad det heter och det gör mej rädd. Blä!
Jag tror jag ska boka tid hos en aurora när det närmar sej ny graviditet, bara att få tala igenom det med nån. Jag är inte rädd för själva öppningsfasen, eller att det blir utdraget, jag är bara rädd för krystningsfasen, och smärtan som satt i i flera veckor efteråt...usch va ont jag hade!
nej nu tänker vi på nåt skoj! Idag ska jag baka pepparkakor till granen haha! jag har nämligen en dröm om att mest ha ätbara saker i min julgran i år, jag ska skriva mer om det i nästa inlägg :)
Namn
Tack för de peppande kommentarerna på gårdagens inlägg. Jag är visst inte så hemsk ändå utan mest mänsklig. :)
Idag har vi en fin dag. Sov till åtta och klockan nio slår det mej att öppna f.skolan har sångstund tio och de är värsta hitler med att man kommer i tid, annars får man inte komma in (!), så då var det bara att göra oss iordning och pallra oss iväg.
På plats var där en till liten flicka som hade samma namn som dockan, lite kul! Jättesöt tjej med mörk hy och stort svart hår, och även om man såklart helst ser att namnet förblir hyffsat ovanligt så har man ju inte patent på det, vilket den mamman nog önskat. När jag hör att de har samma namn säger jag nåt i stil med
"Åh, heter de samma sak! Va kul, ja det kommer väl tillbaka nu!" I rent typ artighets/trevlighetssyfte, även kallat hyffs och sunt förnuft. Men den mamman var så otrevlig och kort tillbaka och snäste typ av oss.
Detta känns som ett sånt typiskt Stockholmsfenomen, ingen vill lära känna nån annan om man inte måste, och man är inte trevlig om man inte får betalt eller det gynnar en själv.
Det är när sånt inträffar som jag bara känner: nä, vi flyttar härifrån!
Efter sångstunden däckade dockan i vagnen och det blev en rejäl vinterpromenad. Nu känns resten av dagen helt överkomlig! Man behöver liksom en aktivitet eller två för att palla med att sitta inne sen.
Ikväll, och hela veckans kvällar, gigar Hårdrockarn så vi är själva, MEN: svärmor är i stan!!! Fick jag nyss veta,
Hon vill mer än gärna umgås och hjälpa till, GAH!!
Hilfe!
Får man bli arg på en 5-månaders bebis?
Jag har varit så jävla dålig att jag inte orkat uppdatera, legat i influensa. Men nu mår jag bättre :)
Snön ligger vit och vintern har börjat. Jag känner mej som en ganska dålig mamma idag, röt till på skarpen mot lilla dockan innan, sa ett ordentligt klassiskt "Nu räcker det!!"
Lillan blev lite ledsen och jag fick direkt dåligt samvete. Får man bli arg på en bebis? En ärlig fråga så kommentera gärna för jag vet faktiskt inte..
Hon är alltid så himla missnöjd nuförtiden, jag vet inte varför men så länge hon inte blir buren eller själv får gåträna, dvs jag håller henne och hon stapplar fram, så har hon ett enormt stressande konstant gnällande ljud, lite mitt emellan "jag bajsar" och "jag gråter". Visst jag är tacksam att hon inte haft kolik eller har nån sjukdom, och jag älskar henne högst!! Men det blir ändå frustrerande att höra det där ljudet kooonstant. Jag märker när jag träffar andra barn i samma ålder att hon är rätt unik i sitt konstanta missnöje haha. Vissa barn har ju enormt temperament, andra är högljudda, vissa verkar konstant nöjda, andra sträcker sej efter allt och inget.
Dockan är den mest underbara söta lilla älsklingen men fan va hon är missnöjd ofta! Det är inte menat som något negativt påhopp på mitt barn, mest bara ett konstaterande - ja hon är missnöjd ofta, vad kan jag göra? Jag kan ju inte alltid bära, jag kan inte alltid leka. Men hon nöjer sej inte med att sitta i knäet eller ligga bredvid med en leksak, det är bara de två gå-momenten som hjälper. Gå själv, eller mamma-gå och bär.
Dagar som denna, när jag fortfarande inte är frisk nog att gå till öppna förskolan eller träffa nån annan mamma blir det grymt frustrerande så till slut röt jag till, som om det skulle hjälpa? Eller jo, det hjälpte, för efter det blev jag en bättre mamma. Jag fick ut lite frustration och jag backade och insåg att jag måste underhålla, underhålla, umgås och underhålla. Bebisen blev nöjd och glad och jag blev lugn av härliga gurgelljud och skratt. Men ska det verkligen behövas?
Suck! Jag måste nog bli en bättre mamma, mer tålamod och mer lek, skoj, bus..
Och dopet då, och svärmor då?
DET GICK BRAAA!!! Hahaha, kanske var denna bloggen lösningen ändå för sen den startades har jag börjat irritera mej mindre ;).
Det kan också ha att göra med att jag i samma stund bloggen startades drog ur hemtelefonen för att jag va så trött på kärringen. Så nu slipper jag prata med henne varje dag. Såååå skönt :) det är ju hemskt att man ska behöva dra ur sin hemtelefon men alla medel är tillåtna i krig och kärlek
Jag hoppas må bra nog imorgon för att lyckas julpynta lite, jag har inte fått upp gardiner eller stakar än, men snart kommer bilder, och i kylen väntar den här
