dockanmin.blogg.se

Tack för de peppande kommentarerna på gårdagens inlägg. Jag är visst inte så hemsk ändå utan mest mänsklig. :)

Idag har vi en fin dag. Sov till åtta och klockan nio slår det mej att öppna f.skolan har sångstund tio och de är värsta hitler med att man kommer i tid, annars får man inte komma in (!), så då var det bara att göra oss iordning och pallra oss iväg.

På plats var där en till liten flicka som hade samma namn som dockan, lite kul! Jättesöt tjej med mörk hy och stort svart hår, och även om man såklart helst ser att namnet förblir hyffsat ovanligt så har man ju inte patent på det, vilket den mamman nog önskat. När jag hör att de har samma namn säger jag nåt i stil med
"Åh, heter de samma sak! Va kul, ja det kommer väl tillbaka nu!" I rent typ artighets/trevlighetssyfte, även kallat hyffs och sunt förnuft. Men den mamman var så otrevlig och kort tillbaka och snäste typ av oss.
Detta känns som ett sånt typiskt Stockholmsfenomen, ingen vill lära känna nån annan om man inte måste, och man är inte trevlig om man inte får betalt eller det gynnar en själv.
Det är när sånt inträffar som jag bara känner: nä, vi flyttar härifrån!

Efter sångstunden däckade dockan i vagnen och det blev en rejäl vinterpromenad. Nu känns resten av dagen helt överkomlig! Man behöver liksom en aktivitet eller två för att palla med att sitta inne sen.

Ikväll, och hela veckans kvällar, gigar Hårdrockarn så vi är själva, MEN: svärmor är i stan!!! Fick jag nyss veta,
Hon vill mer än gärna umgås och hjälpa till, GAH!!
Hilfe!

Jag har varit så jävla dålig att jag inte orkat uppdatera, legat i influensa. Men nu mår jag bättre :)

Snön ligger vit och vintern har börjat. Jag känner mej som en ganska dålig mamma idag, röt till på skarpen mot lilla dockan innan, sa ett ordentligt klassiskt "Nu räcker det!!"
Lillan blev lite ledsen och jag fick direkt dåligt samvete. Får man bli arg på en bebis? En ärlig fråga så kommentera gärna för jag vet faktiskt inte..

Hon är alltid så himla missnöjd nuförtiden, jag vet inte varför men så länge hon inte blir buren eller själv får gåträna, dvs jag håller henne och hon stapplar fram, så har hon ett enormt stressande konstant gnällande ljud, lite mitt emellan "jag bajsar" och "jag gråter". Visst jag är tacksam att hon inte haft kolik eller har nån sjukdom, och jag älskar henne högst!! Men det blir ändå frustrerande att höra det där ljudet kooonstant. Jag märker när jag träffar andra barn i samma ålder att hon är rätt unik i sitt konstanta missnöje haha. Vissa barn har ju enormt temperament, andra är högljudda, vissa verkar konstant nöjda, andra sträcker sej efter allt och inget.
Dockan är den mest underbara söta lilla älsklingen men fan va hon är missnöjd ofta! Det är inte menat som något negativt påhopp på mitt barn, mest bara ett konstaterande - ja hon är missnöjd ofta, vad kan jag göra? Jag kan ju inte alltid bära, jag kan inte alltid leka. Men hon nöjer sej inte med att sitta i knäet eller ligga bredvid med en leksak, det är bara de två gå-momenten som hjälper. Gå själv, eller mamma-gå och bär.

Dagar som denna, när jag fortfarande inte är frisk nog att gå till öppna förskolan eller träffa nån annan mamma blir det grymt frustrerande så till slut röt jag till, som om det skulle hjälpa? Eller jo, det hjälpte, för efter det blev jag en bättre mamma. Jag fick ut lite frustration och jag backade och insåg att jag måste underhålla, underhålla, umgås och underhålla. Bebisen blev nöjd och glad och jag blev lugn av härliga gurgelljud och skratt. Men ska det verkligen behövas?

Suck! Jag måste nog bli en bättre mamma, mer tålamod och mer lek, skoj, bus..

Och dopet då, och svärmor då?
DET GICK BRAAA!!! Hahaha, kanske var denna bloggen lösningen ändå för sen den startades har jag börjat irritera mej mindre ;).
Det kan också ha att göra med att jag i samma stund bloggen startades drog ur hemtelefonen för att jag va så trött på kärringen. Så nu slipper jag prata med henne varje dag. Såååå skönt :) det är ju hemskt att man ska behöva dra ur sin hemtelefon men alla medel är tillåtna i krig och kärlek

Jag hoppas må bra nog imorgon för att lyckas julpynta lite, jag har inte fått upp gardiner eller stakar än, men snart kommer bilder, och i kylen väntar den här

Ibland när man är sådär trött att man bara skäller och vill kasta in handduken så finns det tre små värmande ord.
"Jag älskar dej"

Jag älskar dej också.
Tack.
Nu orkar vi plötsligt ett par steg till...

I år ska vi för första gången fira jul med Hårdrockarns familj. Buhuuu, jag som alltid firat med min familj blir ledsen bara vid tanken. Jag som är en sån julnörd! Jag älskar våra traditioner!!

Svärmor kommenterade det när vi talades vid senast, "ja ni i din släkt brukar väl leka såna här "lekar" på julen har jag förstått?"
"Ja, jo det gör vi ju lite.." Svara jag
"Jaa, men är det några "lekar" som du tror vi också kan göra kanske? Det vore väl kul, eller?"
Nej det vore konstigt om jag tar med våra "lekar" till er kaffedrickande vi-tycker-egentligen-inte-om-att-ses: släkt, men-gör-det-för-att-vi-måste.

Det blir ungefär lika konstigt som sist när det var släktmiddag och svärmor tittar på mej under efterrätten och säger
"Kan du inte sjunga den där jätteroliga låten om masken? Den är så rolig!" Och alla tittar på mej och det blir stelt och tyst och jag ska sjunga en rolig låt mitt i artighetspratet...njae...jag tror inte nån skulle uppskatta det. I alla fall inte jag.

Ok, det låter inte så farligt. Det låter mest som att jag överdriver och hatar henne utan anledning.
MEN hon har fortfarande berättat för mej att hon drömt att mitt barn dör vid förlossningen, och hon kom fortfarande hem hit direkt efter förlossningen och kom på långa besök tre dar i rad trots att jag uttryckligen bett henne vänta lite med att komma och hon sagt att hon inte skulle, och hon flyttade hela Hårdrockarns trettioårsfest utan att fråga oss först, och hon gav alla syskon med respektive 1000:- var i julklapp men mej gav hon en femhundring.
Ja hon har gjort mycket konstigt. Men det är ett annat inlägg.

Nu ska jag tv-mysa i väntan på Hårdrockarn

Vilken fantastisk morgon! För mej alltså...

Dockan valde idag att vakna kl 06, ganska ovanligt, hon brukar vakna vid 07. Hårdrockarn var snäll nog att gå upp trots att det var min tur, men jag ska ju ha hela helgen.
Så jag fick somna om, och när Hårdrockarn skulle gå hemifrån vid 8 var det lagom för dockan att vila en sväng, så hon somnade bredvid mej och jag fick sova vidare!
Aaaaahhhh älskar sömn! Mer än nånsin nu när jag har en bebis.

Jag är enormt sömnstyrd. Sist jag inte fick sova, och var enormt stressad, rök jag ihop med svärmor. Det var faktiskt första gången vi verkligen rök ihop, för jag brukar försöka hålla mej på min kant, artigt trevlig. Ibland har jag såklart fått nåt utbrott när hon är urbota dum och tex slänger ur sej rasistiska kommentarer, eller politiska påstående som inte stämmer. Då kan jag såklart inte va tyst!

Men när jag var skittrött senast och svärmor var i stan så frågar Hårdrockarn om jag orkar träffa henne, för han vet att jag har svårt för henne ibland, det kan jag inte dölja, och jag säger nej, jag orkar inte träffa henne idag! Tårarna rann så trött var jag. Vi hinner inte mycket längre i det samtalet förrän telefonen ringer. Då är hon redan på väg hem till oss, vi som tänkte att Hårdrockarn kunde mött upp henne på stan, men nejdå.
Och när man är så trött att tårarna rinner då orkar man fan inte med den mest klämkäcka kärringen man någonsin stött på. När hon dessutom märker att jag är på dåligt humör så HAGLAR de klämkäcka skämten, hennes sätt att "lätta upp stämningen" men min stämning kan inte bli "lättad" på det sättet.

Dockan blir ledsen när vi ska äta "jaaaa men de e väl inte konstigt att du bli lässään när du känner doften av den goe matäään, den får ju inte du äta" och sen skrattar hon gott och förväntar sej att vi ska göra samma sak medan hon upprepar sitt skämt två tre gånger. Till slut bara snäste jag
"Nej, hon skiter faktiskt i doften av maten, så nu kan du släppa det skämtet" för jag orkade inte höra det en fjärde gång medan jag tröstade dockan. Sen var snäs-diskussionen igång för svärmor blev sur och snäste tillbaka, och så höll vi på så medan vi åt och sen låste jag in mej i sovrummet tills kärringen gått. Jag känner mej lite som Alex fru i solsidan haha, arg och jävlig medan maken försöker vara alla till lags. Det enda problemet är att jag inte kan säga rakt ut det jag känner, det är pga artigheten, hon är så förbannat artigt ytlig jämnt, allt är alltid sååå bra! Ja sååå bra är det, och nej det är det inte! Jag tycker också det är bra med en positiv livssyn, men allt är inte alltid bra. Och är det det så visar personen uppenbarligen inte sina rätta känslor, och då blir det svårt att komma en människa in på livet, att nå något djupare än bara det ytliga, det "bra:iga". Om det bara är det jag får, då ger jag heller inte mer. Vi är fast i en ytlig relation, och det gör att det är svårt för mej att konfrontera henne.

Nåväl behöver jag säga att stämningen var något krispig efter detta?
Den har fortfarande inte riktigt återhämtat sej trots att jag dagen efter bad om ursäkt. Japp jag sa förlåt, för det var det enda sättet att komma vidare i vår ytliga relation.