dockanmin.blogg.se

Hon går mej på nerverna!!

Nu satt hon och Hårdrockaren i köket och hennes mun går i ett, aldrig tyst, blablabla och så en gång till.
Så jag flyr in till vardagsrummet och sätter mej med datorn för jag behöver verkligen en timme i tystnad innan jag sticker iväg till jobbet för en avslutning. Då följer hon efter mej in dit, trots att jag säger att "jag sitter och jobbar lite här nu"
"Jaha, svarar hon och fortsätter mala på blablabla.

Då känner man ju sej rent otrevlig när jag då återigen känner att jag-måste-få-va-ifred!! Så jag säger lite fint igen att jag nog måste jobba lite, och går bort till mitt arbetsrum. Tant efter genom hallen (gaaah!!)

Nu lurade jag in henne och sambon i vardagsrummet och smet sedan in i köket och stängde dörren. ett par minuters tystnad! andaaaas

 

 

--------

AMEN VA FAN!!

 

nu har det gått fem minuter sen mitt inlägg och vem fan tror ni har satt sej mitt emot, detta är ju otroligt för helvete!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag tittade på nyhetsmorgon häromdagen.

 

Miss Li var med och pratade om att hon varit nere och deppig ett tag. Då hade en av hennes vänner berättat en gammal legend om två vargar som är så jä-la klockren!

 

I all sin enkelhet går det ut på att:

Du har två vargar inom dej, en ond och en god. Den du matar mest kommer bli störst och starkast.

 

Jag tycker det är så slående!!

Jag bär verkligen med mej detta nu och tänker på det.

 

Jag matar min goda varg.

Jag ska mata min goda varg med alla positiva tankar om mej själv, om världen, om framtiden. Den goda vargen ska bli den största, den onda har dragit mej fram allt för länge.

 

 

 

Hårdrockarn är oc skriver låtar med sitt band. Jag sitter hemma i soffan med dockan i famnen och fulsurfar. Hittade en sida där man ställer kärlekshoroskop. Så här blev vårt baserat på våra födelsedatum.

Något motsägelsefullt haha...

Jag gillar att vi kommer driva varann till extrem aggression, och att vi kommer leva i harmoni ;)

 

Nu är vi hemma efter efter vår lilla get away. Så skönt att komma bort!

 

En av de mysigaste sakerna jag vet är att åka bil tillsammans med hårdrockarn. Bara sitta i framsätet och prata om vad än som faller en in medan landskapet svischar förbi utanför. Jag tycker det är så mysigt att jag gärna bilar runt länge och ofta.

 

Vi kom fram till Västerås vid lunch och fick reda på att sviten inte stod klar så vi gick ut en sväng på stan. Märklig stad det där, typ 4 gallerior mitt inne i centrum tillsammans med vanlig gågate-shopping.

 

Sen kl 16 kom vi till hotellet och tänkte ta en tupplur. Tror ni hotellrummet såg ut som väntat då?

 

Här är en bild från deras hemsida på sviten:

 

Här ska vi bo i helgen

 

Vi vill åka på en romantisk weekend. Med barn. I Sverige. (för dockan har inget pass än, också en sak att fixa)

Vi tänkte sticka iväg nu till helgen och hade hittat det perfekta alternativet, båt till gotland och där boende i svit över lördag/söndag. Sviten var i två våningar vilket gör att när hon somnat kunde vi smita ner och sitta framför tvn och mysa, förhoppningsvis skulle man även kunna få ett rum med badkar vilket skulle kunna göra att man kan ta ett mysigt bad ihop eller liknande. detta var inte så farligt dyrt, 1400:- för en natt vilket jag tycker är helt ok med tanke på vad man får och att det bara är en natt!

Meeeeen vi bokade inte direkt för jag tänkte att jag skulle ringa till hotellet igår och kolla upp lite detaljer, tex det med badkaret. Och då är helt plötsligt färjebiljetterna slut!
Nu finns det bara en färja som avgår lördagkväll och är framme vid midnatt..buhu!!

Så nu sitter jag för fullt och googlar slot, herrgårdar och hotell hyffsat nära sthlm men fan va dyrt det är! Nu kostar liksom en natt mellan 2500-3500:- och då tycker snåla jag helt plötsligt att det är asmycket :(...

Nån som har nåt bra tips?

Feg och rastlös, vilken urusel kombination!

 

Igår skrev jag ju om mina relationstvivel. Gud va skönt det kändes! Bara att få ur det ur systemet, att ja - jag tvivlar! Fick mej att må mycket bättre!

Men just nu bor det så mycket oro och ångest i min kropp - och efter jag hade skrivit det där inlägget förstod jag varför.

 

Jag är så jäkla uttråkad! Rastlös! Jag behöver mer stimulans!!

Jag är inte gjord för att vara mammaledig, jag önskar att jag var det för en del av mej tycker det är så skönt att va ledig, gå hemma, göra inget. Men min själ får panik, panikångest och börjar ifrågasätta min tillvaro.

 

Men, jag är så feg! jag vågar inte göra de där sakerna jga borde göra, ta tag i min musik. Spela in en skiva. Ordna någon konsert. Ut och resa.

Jag ser hindren inte möjligheterna. Men jag vill vara den mamman som kan säga till min dotter: "Jag vågade." Om dockan blir som jag så blir hon också feg, och då vill jag kunna stå där och visa att man visst kan möta sina rädslor, att det inte är farligt!

Så var det tillbaka, tvivlet.

 

Är detta det jag vill? Ibland tvivlar jag på min relation, och jag måste kunna vara ärlig med det någonstans. Tex på min blogg, för jag kan ju inte vara ärlig med det mot min kille, jag kan ju inte diskutera det MED honom.

 

Men jag tänker så här, för de allra allra flesta, några få lyckliga undantaget, så tror jag att alla ibland tvivlar.

Man vacklar mellan tanken: är detta det jag vill? och: Detta vill jag!

Man funderar: kommer detta hålla? räcka? för alltid?!

 

Inte minst när man går hemma heeeeeela dagarna! Jag går här och plockar och ruttnar, jag har två uppdrag: ta hand om dockan, och ta hand om hemmet. Det sistnämnda är jag så jävla dålig på, och eftersom det just nu är mitt enda syfte känner jag mej rätt dålig när jag är inlåst i en stökig miljö.

 

Jag har så svårt att vara i nuet emellanåt. Jag vill rusa fram samtidigt som jag vill stå kvar. Köpa hus, skaffa barn, bröllop! Fast jobb och hela paketet, och då ifrågasätter jag: räcker det inte med att bara stå still? men fyyy vad jag hatar att stå still!

 

Ja så går tankarna ibland. Jag har haft rätt mycket ångest på sistone, helt enkelt för att jag har för mycket tid att tänka och snabbt hamnar i dåliga tankemönster.

Det finns något jag kan säga säkert, Jag älskar min man, jag älskar vårt liv överlag. Men ibland måste man ändå få tvivla, och ibland är det rätt skönt att skriva av sej om det.

 

Så om du också tvivlar nån gång. Du är inte ensam!

Vi är i samma båt, och det betyder inte att ditt förhållande är fel, du kanske bara har lite tråkigt just nu.

 

 

Ja ytterligare en svärmorshelg har förflutit. Hårdrockarn gav mej beröm för att jag uppfört mej!
Ja jag sa ifrån när det behövdes och de största konflikterna reddes ut.
Men nog är hon speciell min svärmor.

Jag hade ju tjatat och upprepat att det var viktigt för mej att hon är här i god tid inför passningen på kvällen så dockan inte blir allt för förvånad. Och så de hinner bygga upp en grund.

"Ja då", och "självklart är jag det"
Sen när hon väl kommer hit på förmiddagen samma dag så kommer det ju självklart fram nån liten sidoplan som hon inte berättat om.
"Ja sen lovade jag att hämta "kusinen" i skolan kl 14"
...skolan som ligger på andra sidan stan, tar ca 1,5 timmar att bara resa fram och tillbaka. Hmm ungefär där blev jag såklart lite sur eftersom jag tjatat om att jag vill att hon är här hela dan när dockan inte träffat henne sedan jul. När det sen visar sej att hon har tänkt ta med kusinen hit och att hon ska va här fram till jag och hårdrockarn drar iväg på gig så känner mitt stressade modershjärta STOPP!

Egentligen är detta såklart inget stort problem, visst kunde väl kusinen fått vara här även om det kanske inte är optimalt när vi ska iväg på kvällen och svärmor helt plötsligt har två barn att ta hand om när vår lilla tjej är ledsen och undrar var mamma och pappa är. Men det som stör mej, som vanligt, är att svärmor så jävla myndigt bara bestämmer saker utan att informera om det. Hon gör alltid så! Som nånslags jävla övermoder, bestämmer planer utan att informera de inblandade och tror att alla sedan ska köpa hennes plan "för det är ju redan bestämt".

Så för en gångs skull satte jag mej på tvären istället för att bara gå iväg och tjura som jag brukar.

 

Så där drar jag i bromsen och säger att detta inte känns ok för mej, och att jag önskat att svärmor berättat detta tidigare
"Vad hade det gjort för skillnad?" Frågar hon då, ja skillnaden hade varit att jag slipper framstå som en bitch inför min sambos bror och dennes fru när du ringer samma dag och säger att jag inte går med på din passningsplan.
Men så blev det, hon fick ringa dit och säga att det inte funkade, hon fick fortfarande åka och hämta kusinen men istället lämna kusinen på pappans jobb (!)....

Det var nog lagom populärt och nu hoppas jag att hon nånstans tar in att det inte känns ok för mej med hennes huxflux-planer som påverkar alla i omgivningen.

 

Dagen efter bakade vi en tårta, och jag sa att om hon vill kan hon ju bjuda in samma kusin med föräldrar på fika, så får vi ses lite då, om de kan och vill komma hit.

Då fångar jag henne mitt i manipulationen, för när hon ringer säger hon i telefonen:

"Vad ska ni göra idag då?....Jaha, ni ska inte göra något särskilt? Då kommer ni hit på tårta klockan 15!"

(!)... Precis så gö hon ofta med min sambo också, ringer och domderar en färdig plan. Så då sa jag till henne:

"Men svärmor, så kan du ju inte säga!"

"Vadå?" frågar hon oskyldigt med stora ögon och ett leende

"Ja du kan ju inte först fråga vad de ska hitta på, och sen när de säger att de inte ska göra nåt särskilt bara domdera att de ska komma hit på tårta! Då får de ju ingen chans att säga nej om de kanske egentligen bara ville va hemma och ta det lugnt." Det är trots allt en resa på 45 minuter enkel väg...

"Va!? Varför kan man inte göra så? Så gör jag alltid!" säger hon och försöker se lika oskyldig ut, fast jag veeeeet att hon vet exakt vad hon gör och varför hon gör det..

 

Min lilla manipulativa svärmor.

 

Hon håller på och tjatar konstant nu om att dockan ska bli en lintott till sommaren, bara för att Hårdrockarn var det.

"Ja nu blir det ljusare, det ser jag det." säger hon hela tiden, och när jag säger att vi väl får se vad som händer med håret, för jag tror inte det kommer bli kritvitt så säger hon:

"Jo fast jag har då haft flera barn, och jag ser när det blir en lintott!"

.....så nu håller jag tummarna för att dockans hår förblir halvblondt i sommar och inte jätteljust, då ska tant få äta opp hihi

 

 

Gah! Nu har det hänt, tusen saker i huvudet jag vill skriva om och bara ett inlägg!

detta kommer bli allt för långt om inte dockan vaknar snart.

 

Rubriker:

- But out off it

- Cancerskräcken

- Jobb

 

Fan va trött jag blir på besserwissrar som kritiserar mitt sätt och mina val på uppfostring. Jag förstår att alla har olika uppfostringsstilar och uppfostringsmetoder, jag håller inte med om alla och vissa tycker jag rent ut sagt är fel! Men så länge barnet inte uppenbart tar skada av det så är det ju faktiskt inte min ensak att lägga mej i. Det som är lite komiskt är att de som tydligt lägger sej i och kommer med vassa pekpinnar och dömande ord - det är dem vars uppfostringsmetoder jag själv tycker är helt uppåt väggarna! Kanske skulle de t.o.m själva tycka det om de såg sej själva med utomståendes ögon, men nu gör dem inte det och är därför både dåliga föräldrar och dömande vänner. Jag blir så irriterad!

Ovälkomna råd är oftast just precis det, ovälkomna. Ibland är de dock jättevälkomna så fortsätt kom med era råd så länge de inte dömer tycker jag.

 

Nu vaknade dockan..

--

Ammat och somnat igen.

 

 

Jag är domedagsprofet. jag är hypokondrisk. Jag har bacillskräck.

Detta är egenskaper jag besitter, de är t.o.m del i min personlighet. Jag är en lätt neurotisk, försiktig och rädd person när det handlar om faror och sjukdomar. Jag tror att vi är många med mej men eftersom detta knappast är egenskaper som anses värdefulla i vårt samhälle idag skäms många över att prata om sina rädslor. När jag pratade med min mor sist blev hon väldigt förvånad över att höra att jag och mina kompisar till och från har total dödsskräck, dödsångest och är inbillningssjuka med både hiv och cancer. Hon tyckte det var konstigt "Ni som är så unga och friska". Men jag tror detta fenomen av allmän hypokondri också är en reaktion på media. Sjukhusserier, olycksserier, våldtäcktsserier, den dog hit den dog dit. Vi matas så fulla av sjukdomar och elände att det blir vardag och något väldigt vädligt troligt. Det faktum att väldigt få i min omgivning har eller har haft cancer får sällan komma till tals i min kropp. I min kropp maler den lilla rösten ofta om sjukdom. och det faktum att de få få människro jag känner som faktiskt har haft cancer, nästan allihop har dött av det är istället vad som hörs.
Igår fick jag totalpanik och satt och bölade hur länge som helst över ett blödande födelsemärke. jag vet att detta ska tas på allvar, och jag vet att jag borde sökt för det för länge sen, det är just det som ger mej extra ångest! Att jag sedan kommer på det på fredagkväll är ju bara rent oflyt. Hej vårdcentralen, jag kan ringa dej om två och ett halvt dygn!

Anledningen till att jag inte har sökt är nog främst att jag under graviditeten fick jättemånga små leverfläckar över hela kroppen, som en efter en ramlade av i duschen efter förlossningen. Jag blödde lite här och var under nån månads tid, och att ett "gammalt" födelsemärke också blödde då tog jag liksom inte riktigt på allvar. Nu inser jag att det har blött till och från i några månader. Nu inser jag att det är allvar. Nu får jag totalpanik och gråter över det faktum att jag inte kommer få lära känna min lilla dotter när hon växer upp, att jag inte kommer få hjälpa henne i de situationer då pappa inte kan, att jag inte kommer få uppfostra henne så som jag vill....

Insatsen är mycket högre när man fått barn, innan var det ju bara jag.

Det är säkert ingen fara, eller säkert kan jag inte säga för jag är arg på mej själv för att jag inte har sökt!! Det är allvarligt med blödande födelsemärken och jag borde ha sökt, men vi håller tummarna för att det inte är någon fara. andas... andas... andas.

 

 

Ni som läste min förra blogg minns kanske inläggen om den jävla rektorn som inte ville ge mej en tjänst för att jag var gravid och så vidare. Well, jag fick ju till slut tjänsten (och nu tycker jag rätt så bra om rektorn;). Och igår var jag där på besök med Viola, alla var så glada att se mej, jag fick höra så mycket gott. Flera stycken sa "Jag har bara hört gott om dej från föräldrar och elever och det ska bli så kul när du kommer tillbaka". Fy så glad man blir då!

Att min tjänst dessutom kanske kan utökas med 10% till 40% innan jag ens kommer tillbaka är ju också fantastiskt. Däremot fick jag lite dåligt samvete över hur glada de var över att "äntligen få en fast person på denna plats där det varit så många vikarier",som nämndes högt på personalmötet. Kanske finns där en liten räv bakom rektorns öra i att påverka mitt beslut om fler graviditeter genom att ta upp det här med att tjänsten varit hattig med många vikarier, så kan det og vara, och visst lyckas det. För jag blir ju påverkad till att känna lite dåligt samvete vid tanken på att bli gravid igen inom kort tid efter att jag börjat jobba. Samtidigt måste ju folk få lov att skaffa barn, och då ser verkligheten ut så. Nåväl, vi får se, tiden får utvisa. Nu ska jag och min cancerskräck städa innan vi får besök.

Men det är faktiskt en bra grej med att vara småbarnsfamilj - man behöver inte städa "hej, kom in vi har småbarn", då är det heeelt ok att det ser ut som fan, take it or don't come!

Japp här är den!

 

Välkommen hit ska du vara. Läser du detta är du antagligen en av de som följt min andra blogg. Så en förklaring då, varför en blogg till?

Jo, vår förra blogg startades som en slags följesida för de som vill se utvecklingen hos vår dotter, från graviditeten och fram till idag and beyond.

 

I början var jag ganska rätt fram i den bloggen, skrev allt jag tänkte hur som helst. Men, kvinnan som är en av anledningarna till att denna nya blogg uppkom - svärmor, påpekar i tid och otid hur kuuul den är, åååå så roligt!! Jättekul med bloggen, och hon följer den slaviskt varje dag och hennes gubbe följer den och hennes pappa och hans fru följer den, och hur man än vänder och vrider på det så blir det svårt för mej att skriva vad jag faktiskt känner, att skriva om konflikter i mitt förhållande när hela hans släkt läser, eller bara att skriva att jag har haft en riktigt pissig dag, när jag vet att en man på över 90 år sitter och har högläsning för sin blinda fru från min blogg varje dag.

Den andra bloggen har blivit en glädjekälla för dessa människor, en glädjekälla jag inte vill ta ifrån dem, men som samtidigt får mej att lägga locket på de negativa aspekterna i mitt liv, och jag vill inte lägga locket på. Jag vill få skriva!! Jag gillar att blogga.

 

Lösningen: en ny blogg, en till blogg, en "hemlig" blogg med kodade namn hihi... men en offentlig blogg, som alla får läsa. En blogg med kanske lite mindre bilder på personer, men med kanske lite fler bilder på saker, kläder, prylar och mat!

 

Välkommen att läsa om högt och lågt, om mitt och vårt, om dockan min, och om min jävla svärmor