Måste skriva av mej
Igår fick jag totalpanik och satt och bölade hur länge som helst över ett blödande födelsemärke. jag vet att detta ska tas på allvar, och jag vet att jag borde sökt för det för länge sen, det är just det som ger mej extra ångest! Att jag sedan kommer på det på fredagkväll är ju bara rent oflyt. Hej vårdcentralen, jag kan ringa dej om två och ett halvt dygn!
Namn
Tack för de peppande kommentarerna på gårdagens inlägg. Jag är visst inte så hemsk ändå utan mest mänsklig. :)
Idag har vi en fin dag. Sov till åtta och klockan nio slår det mej att öppna f.skolan har sångstund tio och de är värsta hitler med att man kommer i tid, annars får man inte komma in (!), så då var det bara att göra oss iordning och pallra oss iväg.
På plats var där en till liten flicka som hade samma namn som dockan, lite kul! Jättesöt tjej med mörk hy och stort svart hår, och även om man såklart helst ser att namnet förblir hyffsat ovanligt så har man ju inte patent på det, vilket den mamman nog önskat. När jag hör att de har samma namn säger jag nåt i stil med
"Åh, heter de samma sak! Va kul, ja det kommer väl tillbaka nu!" I rent typ artighets/trevlighetssyfte, även kallat hyffs och sunt förnuft. Men den mamman var så otrevlig och kort tillbaka och snäste typ av oss.
Detta känns som ett sånt typiskt Stockholmsfenomen, ingen vill lära känna nån annan om man inte måste, och man är inte trevlig om man inte får betalt eller det gynnar en själv.
Det är när sånt inträffar som jag bara känner: nä, vi flyttar härifrån!
Efter sångstunden däckade dockan i vagnen och det blev en rejäl vinterpromenad. Nu känns resten av dagen helt överkomlig! Man behöver liksom en aktivitet eller två för att palla med att sitta inne sen.
Ikväll, och hela veckans kvällar, gigar Hårdrockarn så vi är själva, MEN: svärmor är i stan!!! Fick jag nyss veta,
Hon vill mer än gärna umgås och hjälpa till, GAH!!
Hilfe!
Får man bli arg på en 5-månaders bebis?
Jag har varit så jävla dålig att jag inte orkat uppdatera, legat i influensa. Men nu mår jag bättre :)
Snön ligger vit och vintern har börjat. Jag känner mej som en ganska dålig mamma idag, röt till på skarpen mot lilla dockan innan, sa ett ordentligt klassiskt "Nu räcker det!!"
Lillan blev lite ledsen och jag fick direkt dåligt samvete. Får man bli arg på en bebis? En ärlig fråga så kommentera gärna för jag vet faktiskt inte..
Hon är alltid så himla missnöjd nuförtiden, jag vet inte varför men så länge hon inte blir buren eller själv får gåträna, dvs jag håller henne och hon stapplar fram, så har hon ett enormt stressande konstant gnällande ljud, lite mitt emellan "jag bajsar" och "jag gråter". Visst jag är tacksam att hon inte haft kolik eller har nån sjukdom, och jag älskar henne högst!! Men det blir ändå frustrerande att höra det där ljudet kooonstant. Jag märker när jag träffar andra barn i samma ålder att hon är rätt unik i sitt konstanta missnöje haha. Vissa barn har ju enormt temperament, andra är högljudda, vissa verkar konstant nöjda, andra sträcker sej efter allt och inget.
Dockan är den mest underbara söta lilla älsklingen men fan va hon är missnöjd ofta! Det är inte menat som något negativt påhopp på mitt barn, mest bara ett konstaterande - ja hon är missnöjd ofta, vad kan jag göra? Jag kan ju inte alltid bära, jag kan inte alltid leka. Men hon nöjer sej inte med att sitta i knäet eller ligga bredvid med en leksak, det är bara de två gå-momenten som hjälper. Gå själv, eller mamma-gå och bär.
Dagar som denna, när jag fortfarande inte är frisk nog att gå till öppna förskolan eller träffa nån annan mamma blir det grymt frustrerande så till slut röt jag till, som om det skulle hjälpa? Eller jo, det hjälpte, för efter det blev jag en bättre mamma. Jag fick ut lite frustration och jag backade och insåg att jag måste underhålla, underhålla, umgås och underhålla. Bebisen blev nöjd och glad och jag blev lugn av härliga gurgelljud och skratt. Men ska det verkligen behövas?
Suck! Jag måste nog bli en bättre mamma, mer tålamod och mer lek, skoj, bus..
Och dopet då, och svärmor då?
DET GICK BRAAA!!! Hahaha, kanske var denna bloggen lösningen ändå för sen den startades har jag börjat irritera mej mindre ;).
Det kan också ha att göra med att jag i samma stund bloggen startades drog ur hemtelefonen för att jag va så trött på kärringen. Så nu slipper jag prata med henne varje dag. Såååå skönt :) det är ju hemskt att man ska behöva dra ur sin hemtelefon men alla medel är tillåtna i krig och kärlek
Jag hoppas må bra nog imorgon för att lyckas julpynta lite, jag har inte fått upp gardiner eller stakar än, men snart kommer bilder, och i kylen väntar den här
Att utkämpa andras slag
Idag är det pappans dag. För Hårdrockarn är det den första.
Imorse när Hårdrockarn kom hem från helgens miniturné blev jag lite upprörd. Inte nog med att han kört hela natten från Malmö för att de andra saknar körkort. En kille i bandet har dessutom ölat hela natten, slängt äckliga läckande ölburkar på bussgolvet, så hyrbussen krävde en ordentlig städning.
Vem fick göra den? Jo snälla Hårdrockarn såklart.. Så nu när han egentligen borde sova inför nästa gig städar han istället en minibuss
Först blev jag sur, lite arg och tyckte att han gott kunde skicka ett sms eller nåt åtminstone. Jag tog på mej ilskan eller "surheten" han borde känna och märkte hur mitt eget humör påverkades.
Sen sansade jag mej, man kan inte utkämpa andras slag. Det har jag lärt mej genom åren eftersom jag har temperament. Ofta har jag försökt, blivit förbannad å andras vägnar, skällt ut nån människa som aldrig gjort mej nåt för att den gjort nåt mot nån jag tycker om. Visst, ibland kan det vara befogat, ibland behövs det. Men ofta blir man själv bara den som blir utmålad som otrevlig eller bitchig, och när ilskan lagt sej sitter ändå den stämpeln kvar.
Jag har "un-friendat" folk på Facebook som min sambo behållit där, trots att det var deras konflikt från början, men jag tar på mej den och bär den tills den blir min och personen ifråga kanske för längesen glömt grundkonflikten.
Ja nu gör jag inte detta dagligen, men det har hänt. På samma sätt som jag har kunnat bli arg på vänners pojkvänner när de betett sej illa mot vännen, och varit lite snäsig mot dem långt efter grundkonflikten är över. Jag blir bara en otrevlig kompis. Rättvisans ansikte. Batman...;)
Men man lever och lär. Batman borde låta folk sköta sitt.
Ibland är det befogat med "hjälpen", ibland är det raka motsatsen. Ibland behöver personen ifråga lära sej att själv stå upp för sej och utkämpa sina egna slag.... fast jag kan ju alltid stå i vägrenen och hetsande heja på! Heja heja ilska!!!!!