dockanmin.blogg.se

Gah! Nu har det hänt, tusen saker i huvudet jag vill skriva om och bara ett inlägg!

detta kommer bli allt för långt om inte dockan vaknar snart.

 

Rubriker:

- But out off it

- Cancerskräcken

- Jobb

 

Fan va trött jag blir på besserwissrar som kritiserar mitt sätt och mina val på uppfostring. Jag förstår att alla har olika uppfostringsstilar och uppfostringsmetoder, jag håller inte med om alla och vissa tycker jag rent ut sagt är fel! Men så länge barnet inte uppenbart tar skada av det så är det ju faktiskt inte min ensak att lägga mej i. Det som är lite komiskt är att de som tydligt lägger sej i och kommer med vassa pekpinnar och dömande ord - det är dem vars uppfostringsmetoder jag själv tycker är helt uppåt väggarna! Kanske skulle de t.o.m själva tycka det om de såg sej själva med utomståendes ögon, men nu gör dem inte det och är därför både dåliga föräldrar och dömande vänner. Jag blir så irriterad!

Ovälkomna råd är oftast just precis det, ovälkomna. Ibland är de dock jättevälkomna så fortsätt kom med era råd så länge de inte dömer tycker jag.

 

Nu vaknade dockan..

--

Ammat och somnat igen.

 

 

Jag är domedagsprofet. jag är hypokondrisk. Jag har bacillskräck.

Detta är egenskaper jag besitter, de är t.o.m del i min personlighet. Jag är en lätt neurotisk, försiktig och rädd person när det handlar om faror och sjukdomar. Jag tror att vi är många med mej men eftersom detta knappast är egenskaper som anses värdefulla i vårt samhälle idag skäms många över att prata om sina rädslor. När jag pratade med min mor sist blev hon väldigt förvånad över att höra att jag och mina kompisar till och från har total dödsskräck, dödsångest och är inbillningssjuka med både hiv och cancer. Hon tyckte det var konstigt "Ni som är så unga och friska". Men jag tror detta fenomen av allmän hypokondri också är en reaktion på media. Sjukhusserier, olycksserier, våldtäcktsserier, den dog hit den dog dit. Vi matas så fulla av sjukdomar och elände att det blir vardag och något väldigt vädligt troligt. Det faktum att väldigt få i min omgivning har eller har haft cancer får sällan komma till tals i min kropp. I min kropp maler den lilla rösten ofta om sjukdom. och det faktum att de få få människro jag känner som faktiskt har haft cancer, nästan allihop har dött av det är istället vad som hörs.
Igår fick jag totalpanik och satt och bölade hur länge som helst över ett blödande födelsemärke. jag vet att detta ska tas på allvar, och jag vet att jag borde sökt för det för länge sen, det är just det som ger mej extra ångest! Att jag sedan kommer på det på fredagkväll är ju bara rent oflyt. Hej vårdcentralen, jag kan ringa dej om två och ett halvt dygn!

Anledningen till att jag inte har sökt är nog främst att jag under graviditeten fick jättemånga små leverfläckar över hela kroppen, som en efter en ramlade av i duschen efter förlossningen. Jag blödde lite här och var under nån månads tid, och att ett "gammalt" födelsemärke också blödde då tog jag liksom inte riktigt på allvar. Nu inser jag att det har blött till och från i några månader. Nu inser jag att det är allvar. Nu får jag totalpanik och gråter över det faktum att jag inte kommer få lära känna min lilla dotter när hon växer upp, att jag inte kommer få hjälpa henne i de situationer då pappa inte kan, att jag inte kommer få uppfostra henne så som jag vill....

Insatsen är mycket högre när man fått barn, innan var det ju bara jag.

Det är säkert ingen fara, eller säkert kan jag inte säga för jag är arg på mej själv för att jag inte har sökt!! Det är allvarligt med blödande födelsemärken och jag borde ha sökt, men vi håller tummarna för att det inte är någon fara. andas... andas... andas.

 

 

Ni som läste min förra blogg minns kanske inläggen om den jävla rektorn som inte ville ge mej en tjänst för att jag var gravid och så vidare. Well, jag fick ju till slut tjänsten (och nu tycker jag rätt så bra om rektorn;). Och igår var jag där på besök med Viola, alla var så glada att se mej, jag fick höra så mycket gott. Flera stycken sa "Jag har bara hört gott om dej från föräldrar och elever och det ska bli så kul när du kommer tillbaka". Fy så glad man blir då!

Att min tjänst dessutom kanske kan utökas med 10% till 40% innan jag ens kommer tillbaka är ju också fantastiskt. Däremot fick jag lite dåligt samvete över hur glada de var över att "äntligen få en fast person på denna plats där det varit så många vikarier",som nämndes högt på personalmötet. Kanske finns där en liten räv bakom rektorns öra i att påverka mitt beslut om fler graviditeter genom att ta upp det här med att tjänsten varit hattig med många vikarier, så kan det og vara, och visst lyckas det. För jag blir ju påverkad till att känna lite dåligt samvete vid tanken på att bli gravid igen inom kort tid efter att jag börjat jobba. Samtidigt måste ju folk få lov att skaffa barn, och då ser verkligheten ut så. Nåväl, vi får se, tiden får utvisa. Nu ska jag och min cancerskräck städa innan vi får besök.

Men det är faktiskt en bra grej med att vara småbarnsfamilj - man behöver inte städa "hej, kom in vi har småbarn", då är det heeelt ok att det ser ut som fan, take it or don't come!