dockanmin.blogg.se

Imorrn är det dop.

Idag har jag varit världens sämsta flickvän, sambo, livskamrat.

Det slog mej idag att om han inte lämnar mej nu så är han här för att stanna.

Jag har haft rycket över att jag inte har några kläder att ha på mej imorgon. Jag har spenderat timmar på stan utan att hitta nåt! På riktigt, där fanns inget sol var snyggt och inte helsvart, mörkgrått eller annan opassande färg för dop.

Hårdrockarn säger då lite osmidigr, när jag är stressad som fan över att jag borde laga mat och baka inför dopet, att jag ju har tre garderober fulla med kläder. Det fick han äta upp, för ja - det har jag - men har han lagt märke till att jag bara använder två par jeans och ca fem linnen och tre tröjor? Totalt! Plus en helsvart klänning om vi ska giga.
Varför? För jag kommer inte i mina kläder, inget konstigt med det. Men påstå inte att jag har att välja av!

Till slut åkte jag iaf hem, provade igenom garderoben. Insåg att inget gick att stänga, och gav mej ut igen. Efter att ha brutit ihop, gråtit och skällt lite på Hårdrockarn utan anledning bör tilläggas ;)

Nu har jag en lite för fin klänning, och en lite för vardaglig outfit att välja på.
Jag tror det blir klänning.

Till helgen kommer Hårdrockarns mamma hit! Hjälp!! Tänk om jag får världens bryt på henne! Hon är ju snäll egentligen, men just nu kan hon inte göra nåt rätt.

Det började med att dockan föddes och jag tydligt sa till svärmor att vi behövde egen tid efter förlossningen.
Vi skulle få all tid vi behövde, lovade hon, och jag kunde äntligen slappna av! Eftersom vi hade en ansträngd relation redan innan förlossningen kände jag sån stress och press över att ha svärmor här att jag hellre beslöt att inte ta emot några besök, min familj heller, än att ha svärmor här medan man fortfarande har ont och inte kan amma än. Svärmor hade nämligem upprepande gånger berättat om hur hon besökt sina barnbarn redan pä BB innan de ens hunnit tvätta av dem, och det blir faktiskt för intimt för mej. min mamma får gärna komma dock ;)

Dessutom åker hon ju långt! Om hon bott i stan hade ju ett kort besök varit helt ok!

Svärmor lovade dom sagt att ge oss aaaall tid i världen! Vad händer? Hon ringer 4-5 ggr om dagen och i snudd på panik halvskriker "när får jag träffa henne???!! Jag måste få träffa henne!!!!" Och här överdriver inte jag! Hon var hysterisk och vi fick inte en lugn stund.
Till slut ringer hon och säger att hon kommer till stan oavsett och bor hos Hårdrockarns bror ett par dar och vill träffa oss. Då känner jag att vi inte kan hindra henne utan självklart får hon komma på ett kort besök.
Det besöket varade i tre dagar..

Detta är när vi har varit hemma från BB i ett drygt dygn, dockan var fyra dagar gammal. Fyra dagar fick vi! Varav en dag hemma.
Jag som för en gångs skull sagt rakt ut vad jag ville. Jag ville ges tid att bli en familj, innan turnéer och annat tog vid. Jag ville gå läka, få amma! Jag kunde inte ens gå på toaletten ordentligt när hon kom hit. Och hon kom hit på dagslånga besök tre dagar i rad. Kom på morgonen - åkte på eftermiddagen. Jag känner mej fan rånad på den tiden.

Vad värre är att hon berättar med gråten i halsen hur hon drömt att vårt barn dog vid förlossningen, "det är därför jag varit helt nipprig och måste fått träffa henne!"
Jag utbrister då att "Svärmor jag vill faktiskt inte höra om att du drömt att vårt barn dör!"
"Jamen nu gick det ju bra, annars hade jag aldrig sagt nåt! Å i min dröm var det en pojke!"
...men om jag vill ha fler barn då? Om jag blir gravid med en pojke?

Vem vill veta att ens svärmor drömt att man ska få en pojke som dör vid förlossningen? Har man inte nojjor nog kring förlossning?

Nej allt det där, drömmen, besöket. För vems skull var det? Det var inte med vårt bästa för ögonen i alla fall och det gör mej irriterad och ledsen


Till helgen kommer hon. Jag får bita mej i tungan..

Ibland när man är sådär trött att man bara skäller och vill kasta in handduken så finns det tre små värmande ord.
"Jag älskar dej"

Jag älskar dej också.
Tack.
Nu orkar vi plötsligt ett par steg till...

Idag är det pappans dag. För Hårdrockarn är det den första.

Imorse när Hårdrockarn kom hem från helgens miniturné blev jag lite upprörd. Inte nog med att han kört hela natten från Malmö för att de andra saknar körkort. En kille i bandet har dessutom ölat hela natten, slängt äckliga läckande ölburkar på bussgolvet, så hyrbussen krävde en ordentlig städning.
Vem fick göra den? Jo snälla Hårdrockarn såklart.. Så nu när han egentligen borde sova inför nästa gig städar han istället en minibuss

Först blev jag sur, lite arg och tyckte att han gott kunde skicka ett sms eller nåt åtminstone. Jag tog på mej ilskan eller "surheten" han borde känna och märkte hur mitt eget humör påverkades.
Sen sansade jag mej, man kan inte utkämpa andras slag. Det har jag lärt mej genom åren eftersom jag har temperament. Ofta har jag försökt, blivit förbannad å andras vägnar, skällt ut nån människa som aldrig gjort mej nåt för att den gjort nåt mot nån jag tycker om. Visst, ibland kan det vara befogat, ibland behövs det. Men ofta blir man själv bara den som blir utmålad som otrevlig eller bitchig, och när ilskan lagt sej sitter ändå den stämpeln kvar.
Jag har "un-friendat" folk på Facebook som min sambo behållit där, trots att det var deras konflikt från början, men jag tar på mej den och bär den tills den blir min och personen ifråga kanske för längesen glömt grundkonflikten.

Ja nu gör jag inte detta dagligen, men det har hänt. På samma sätt som jag har kunnat bli arg på vänners pojkvänner när de betett sej illa mot vännen, och varit lite snäsig mot dem långt efter grundkonflikten är över. Jag blir bara en otrevlig kompis. Rättvisans ansikte. Batman...;)

Men man lever och lär. Batman borde låta folk sköta sitt.
Ibland är det befogat med "hjälpen", ibland är det raka motsatsen. Ibland behöver personen ifråga lära sej att själv stå upp för sej och utkämpa sina egna slag.... fast jag kan ju alltid stå i vägrenen och hetsande heja på! Heja heja ilska!!!!!

Imorse vaknade jag med ont i magen, jag fattade ingenting först, sen slog det mej - träningsvärk!
Hej där! Längesen vi sågs!
Antar att mammapassen gör vad de ska

I år ska vi för första gången fira jul med Hårdrockarns familj. Buhuuu, jag som alltid firat med min familj blir ledsen bara vid tanken. Jag som är en sån julnörd! Jag älskar våra traditioner!!

Svärmor kommenterade det när vi talades vid senast, "ja ni i din släkt brukar väl leka såna här "lekar" på julen har jag förstått?"
"Ja, jo det gör vi ju lite.." Svara jag
"Jaa, men är det några "lekar" som du tror vi också kan göra kanske? Det vore väl kul, eller?"
Nej det vore konstigt om jag tar med våra "lekar" till er kaffedrickande vi-tycker-egentligen-inte-om-att-ses: släkt, men-gör-det-för-att-vi-måste.

Det blir ungefär lika konstigt som sist när det var släktmiddag och svärmor tittar på mej under efterrätten och säger
"Kan du inte sjunga den där jätteroliga låten om masken? Den är så rolig!" Och alla tittar på mej och det blir stelt och tyst och jag ska sjunga en rolig låt mitt i artighetspratet...njae...jag tror inte nån skulle uppskatta det. I alla fall inte jag.

Ok, det låter inte så farligt. Det låter mest som att jag överdriver och hatar henne utan anledning.
MEN hon har fortfarande berättat för mej att hon drömt att mitt barn dör vid förlossningen, och hon kom fortfarande hem hit direkt efter förlossningen och kom på långa besök tre dar i rad trots att jag uttryckligen bett henne vänta lite med att komma och hon sagt att hon inte skulle, och hon flyttade hela Hårdrockarns trettioårsfest utan att fråga oss först, och hon gav alla syskon med respektive 1000:- var i julklapp men mej gav hon en femhundring.
Ja hon har gjort mycket konstigt. Men det är ett annat inlägg.

Nu ska jag tv-mysa i väntan på Hårdrockarn

Vilken fantastisk morgon! För mej alltså...

Dockan valde idag att vakna kl 06, ganska ovanligt, hon brukar vakna vid 07. Hårdrockarn var snäll nog att gå upp trots att det var min tur, men jag ska ju ha hela helgen.
Så jag fick somna om, och när Hårdrockarn skulle gå hemifrån vid 8 var det lagom för dockan att vila en sväng, så hon somnade bredvid mej och jag fick sova vidare!
Aaaaahhhh älskar sömn! Mer än nånsin nu när jag har en bebis.

Jag är enormt sömnstyrd. Sist jag inte fick sova, och var enormt stressad, rök jag ihop med svärmor. Det var faktiskt första gången vi verkligen rök ihop, för jag brukar försöka hålla mej på min kant, artigt trevlig. Ibland har jag såklart fått nåt utbrott när hon är urbota dum och tex slänger ur sej rasistiska kommentarer, eller politiska påstående som inte stämmer. Då kan jag såklart inte va tyst!

Men när jag var skittrött senast och svärmor var i stan så frågar Hårdrockarn om jag orkar träffa henne, för han vet att jag har svårt för henne ibland, det kan jag inte dölja, och jag säger nej, jag orkar inte träffa henne idag! Tårarna rann så trött var jag. Vi hinner inte mycket längre i det samtalet förrän telefonen ringer. Då är hon redan på väg hem till oss, vi som tänkte att Hårdrockarn kunde mött upp henne på stan, men nejdå.
Och när man är så trött att tårarna rinner då orkar man fan inte med den mest klämkäcka kärringen man någonsin stött på. När hon dessutom märker att jag är på dåligt humör så HAGLAR de klämkäcka skämten, hennes sätt att "lätta upp stämningen" men min stämning kan inte bli "lättad" på det sättet.

Dockan blir ledsen när vi ska äta "jaaaa men de e väl inte konstigt att du bli lässään när du känner doften av den goe matäään, den får ju inte du äta" och sen skrattar hon gott och förväntar sej att vi ska göra samma sak medan hon upprepar sitt skämt två tre gånger. Till slut bara snäste jag
"Nej, hon skiter faktiskt i doften av maten, så nu kan du släppa det skämtet" för jag orkade inte höra det en fjärde gång medan jag tröstade dockan. Sen var snäs-diskussionen igång för svärmor blev sur och snäste tillbaka, och så höll vi på så medan vi åt och sen låste jag in mej i sovrummet tills kärringen gått. Jag känner mej lite som Alex fru i solsidan haha, arg och jävlig medan maken försöker vara alla till lags. Det enda problemet är att jag inte kan säga rakt ut det jag känner, det är pga artigheten, hon är så förbannat artigt ytlig jämnt, allt är alltid sååå bra! Ja sååå bra är det, och nej det är det inte! Jag tycker också det är bra med en positiv livssyn, men allt är inte alltid bra. Och är det det så visar personen uppenbarligen inte sina rätta känslor, och då blir det svårt att komma en människa in på livet, att nå något djupare än bara det ytliga, det "bra:iga". Om det bara är det jag får, då ger jag heller inte mer. Vi är fast i en ytlig relation, och det gör att det är svårt för mej att konfrontera henne.

Nåväl behöver jag säga att stämningen var något krispig efter detta?
Den har fortfarande inte riktigt återhämtat sej trots att jag dagen efter bad om ursäkt. Japp jag sa förlåt, för det var det enda sättet att komma vidare i vår ytliga relation.

Mitt första inlägg.