Att utkämpa andras slag
Idag är det pappans dag. För Hårdrockarn är det den första.
Imorse när Hårdrockarn kom hem från helgens miniturné blev jag lite upprörd. Inte nog med att han kört hela natten från Malmö för att de andra saknar körkort. En kille i bandet har dessutom ölat hela natten, slängt äckliga läckande ölburkar på bussgolvet, så hyrbussen krävde en ordentlig städning.
Vem fick göra den? Jo snälla Hårdrockarn såklart.. Så nu när han egentligen borde sova inför nästa gig städar han istället en minibuss
Först blev jag sur, lite arg och tyckte att han gott kunde skicka ett sms eller nåt åtminstone. Jag tog på mej ilskan eller "surheten" han borde känna och märkte hur mitt eget humör påverkades.
Sen sansade jag mej, man kan inte utkämpa andras slag. Det har jag lärt mej genom åren eftersom jag har temperament. Ofta har jag försökt, blivit förbannad å andras vägnar, skällt ut nån människa som aldrig gjort mej nåt för att den gjort nåt mot nån jag tycker om. Visst, ibland kan det vara befogat, ibland behövs det. Men ofta blir man själv bara den som blir utmålad som otrevlig eller bitchig, och när ilskan lagt sej sitter ändå den stämpeln kvar.
Jag har "un-friendat" folk på Facebook som min sambo behållit där, trots att det var deras konflikt från början, men jag tar på mej den och bär den tills den blir min och personen ifråga kanske för längesen glömt grundkonflikten.
Ja nu gör jag inte detta dagligen, men det har hänt. På samma sätt som jag har kunnat bli arg på vänners pojkvänner när de betett sej illa mot vännen, och varit lite snäsig mot dem långt efter grundkonflikten är över. Jag blir bara en otrevlig kompis. Rättvisans ansikte. Batman...;)
Men man lever och lär. Batman borde låta folk sköta sitt.
Ibland är det befogat med "hjälpen", ibland är det raka motsatsen. Ibland behöver personen ifråga lära sej att själv stå upp för sej och utkämpa sina egna slag.... fast jag kan ju alltid stå i vägrenen och hetsande heja på! Heja heja ilska!!!!!
