Får man bli arg på en 5-månaders bebis?
Jag har varit så jävla dålig att jag inte orkat uppdatera, legat i influensa. Men nu mår jag bättre :)
Snön ligger vit och vintern har börjat. Jag känner mej som en ganska dålig mamma idag, röt till på skarpen mot lilla dockan innan, sa ett ordentligt klassiskt "Nu räcker det!!"
Lillan blev lite ledsen och jag fick direkt dåligt samvete. Får man bli arg på en bebis? En ärlig fråga så kommentera gärna för jag vet faktiskt inte..
Hon är alltid så himla missnöjd nuförtiden, jag vet inte varför men så länge hon inte blir buren eller själv får gåträna, dvs jag håller henne och hon stapplar fram, så har hon ett enormt stressande konstant gnällande ljud, lite mitt emellan "jag bajsar" och "jag gråter". Visst jag är tacksam att hon inte haft kolik eller har nån sjukdom, och jag älskar henne högst!! Men det blir ändå frustrerande att höra det där ljudet kooonstant. Jag märker när jag träffar andra barn i samma ålder att hon är rätt unik i sitt konstanta missnöje haha. Vissa barn har ju enormt temperament, andra är högljudda, vissa verkar konstant nöjda, andra sträcker sej efter allt och inget.
Dockan är den mest underbara söta lilla älsklingen men fan va hon är missnöjd ofta! Det är inte menat som något negativt påhopp på mitt barn, mest bara ett konstaterande - ja hon är missnöjd ofta, vad kan jag göra? Jag kan ju inte alltid bära, jag kan inte alltid leka. Men hon nöjer sej inte med att sitta i knäet eller ligga bredvid med en leksak, det är bara de två gå-momenten som hjälper. Gå själv, eller mamma-gå och bär.
Dagar som denna, när jag fortfarande inte är frisk nog att gå till öppna förskolan eller träffa nån annan mamma blir det grymt frustrerande så till slut röt jag till, som om det skulle hjälpa? Eller jo, det hjälpte, för efter det blev jag en bättre mamma. Jag fick ut lite frustration och jag backade och insåg att jag måste underhålla, underhålla, umgås och underhålla. Bebisen blev nöjd och glad och jag blev lugn av härliga gurgelljud och skratt. Men ska det verkligen behövas?
Suck! Jag måste nog bli en bättre mamma, mer tålamod och mer lek, skoj, bus..
Och dopet då, och svärmor då?
DET GICK BRAAA!!! Hahaha, kanske var denna bloggen lösningen ändå för sen den startades har jag börjat irritera mej mindre ;).
Det kan också ha att göra med att jag i samma stund bloggen startades drog ur hemtelefonen för att jag va så trött på kärringen. Så nu slipper jag prata med henne varje dag. Såååå skönt :) det är ju hemskt att man ska behöva dra ur sin hemtelefon men alla medel är tillåtna i krig och kärlek
Jag hoppas må bra nog imorgon för att lyckas julpynta lite, jag har inte fått upp gardiner eller stakar än, men snart kommer bilder, och i kylen väntar den här
Klart man får bli arg och ryta till. Man kan inte ha tålamod hur länge som helst och man är ingen dålig mamma för det. Dom du säger så får man ju faktiskt dåligt samvete men när man väl rutit till så kommer ju tålamodet tillbaka. Visst ibland kanske man blir arg för snabbt och ibland skäller man i onödan men alla är vi människor. Vi älskar våra barn ändå. När man har en liten är man ju ofta trött också och då kan ju tålamodet va i botten men det är bara att kämpa på :-).
Alltså, "egentligen" borde man väl inte bli arg på en bebis som inte gör irriterande grejer med uppsåt – men säg den som helt ärligt lyckas behålla sitt tålamod alla gånger... Särskilt när man är så trött och fortfarande har en massa hormoner och så i kroppen.
Vet vad du menar förresten med att evigt gnäll är skitjobbigt. Jag har suttit och panikskrivit examensarbete i typ två veckors tid, och få saker är så störigt som "mamma, jag kröp in under bordet och har svårt att komma ut"-gnället och liknande gnäll. Då blir jag jätteirriterad och tycker att han kan sluta klanta till det för sig hela tiden... :P Glada ljud stör en ju inte alls på samma sätt. Det är säkert biologiskt; vi är nog programmerade på att reagera på våra barns missnöje.
