tankar
Fan..
Idag började jag storgråta utanför ICA, och kunde knappt sluta. Anledningen var det ca 5 år gamla handikappade barnet, som låg i en liggvagn för stora barn, jämrande ordlös gråt kom ur munnen och ögonen gick sakta fram och tillbaka medan mammam kämpade för att lyckas få med sej både barnets stå-ställning, matvaror och postpaket.
Ett barn med någon slags skada, kanske en förlossningsskada, vad vet jag. Men återigen påmindes jag om hur skört det är, livet, barnen. Tårarna kommer bara nu när jag skriver om det.
När jag såg denna lilla pojken, och man ser att själen är fast där inne i den skadade, ofungerande kroppen..
Det ger mej sådan panik!
Jag har alltid haft oerhört svårt för gravt handikappade människor och framförallt barn. jag blir så överdrivet berörd och har oerhört lätt för att börja gråta. Ett medium jag gick till i tonåren förklarade att jag själv i ett tidigare liv varit gravt handikappad och vet hur det känns, om det är sant eller inte får man tycka och tänka vad man vill om, men min reaktion är ju betydligt starkare än vad som kan anses "normalt".
Jag har ingen rätt att döma, räkna ner värdet i hans liv. Det är inte min sorg, och vem är jag att säga att hans liv är olyckligt? Eller att mammans liv är olyckligt?
Men jag får sån ångest, jag känner en panik av tanken på att vara fast i kroppen och inte kunna uttrycka mej, varken med ord eller rörelser. Jag tycker så synd om detta barn! Att jag grät så tårarna bara rann innan jag ens tagit mej igenom kassan, folk tittade.
Jag blir också rädd för framtida förlossningar, tankar som - är det värt det när man har fått ett välskapt friskt barn?, dyker upp.
Samtidigt kan jag titta på mitt fina barn och känna - ja det är värt det.
Idag började jag storgråta utanför ICA, och kunde knappt sluta. Anledningen var det ca 5 år gamla handikappade barnet, som låg i en liggvagn för stora barn, jämrande ordlös gråt kom ur munnen och ögonen gick sakta fram och tillbaka medan mammam kämpade för att lyckas få med sej både barnets stå-ställning, matvaror och postpaket.
Ett barn med någon slags skada, kanske en förlossningsskada, vad vet jag. Men återigen påmindes jag om hur skört det är, livet, barnen. Tårarna kommer bara nu när jag skriver om det.
När jag såg denna lilla pojken, och man ser att själen är fast där inne i den skadade, ofungerande kroppen..
Det ger mej sådan panik!
Jag har alltid haft oerhört svårt för gravt handikappade människor och framförallt barn. jag blir så överdrivet berörd och har oerhört lätt för att börja gråta. Ett medium jag gick till i tonåren förklarade att jag själv i ett tidigare liv varit gravt handikappad och vet hur det känns, om det är sant eller inte får man tycka och tänka vad man vill om, men min reaktion är ju betydligt starkare än vad som kan anses "normalt".
Jag har ingen rätt att döma, räkna ner värdet i hans liv. Det är inte min sorg, och vem är jag att säga att hans liv är olyckligt? Eller att mammans liv är olyckligt?
Men jag får sån ångest, jag känner en panik av tanken på att vara fast i kroppen och inte kunna uttrycka mej, varken med ord eller rörelser. Jag tycker så synd om detta barn! Att jag grät så tårarna bara rann innan jag ens tagit mej igenom kassan, folk tittade.
Jag blir också rädd för framtida förlossningar, tankar som - är det värt det när man har fått ett välskapt friskt barn?, dyker upp.
Samtidigt kan jag titta på mitt fina barn och känna - ja det är värt det.
Kommentarer
Trackback
